Jag tror att jag vid tidigare tillfälle har nämnt en övning hela klassen fick göra då jag läste psykologi på universitetet.
Alla fick lämna klassrummet med undantag för en av oss elever och professorn.
Eleven fick lyssna på ett band där ca 45 olika meningar lästes upp. Tillsammans blev meningarna till en historia om en viss Fru F.
När historien var klar fick en av oss komma in och elev nr 1 fick återberätta det hon/han hade fått höra.
När hon/han var klar fick elev nr 3 komma in och elev nr 2 fick återberätta för nr 3.
Som ni kanske förstår fick elev nr 4 komma in och elev nr 3 återberätta, osv. osv.
Jag var bland de första och hade en rätt så "klar" bild på vad meningarna om Fru F. handlade om.
Det som hände går knappast att tro och väckte mig från tron att
"ingen rök utan eld".
Historien om Fru F blev helt plötsligt en drama där det mesta handlade om en katt (i en av meningarna nämndes att hon ägde en katt) och att hennes man dödade ngn (det minns jag inte ens vad det kom ifrån).
Att vi skulle glömma bort vissa detaljer är en sak, men att vi skulle istället helt plötsligt "hitta på" nya saker i historien blev både roligt och chockande.
Jag fick lämna klassrummet för att jag skrattade så att tårarna sprutade när jag hörde gång på gång denna historien förändras på ett så konstigt sätt.
Vi människor har en benägenhet att inte bara ta bort men även att lägga till.
Sådant kan självklart få förödande konsekvenser för själva sanningen som till slut inte ens finns kvar i bilden.
Var då medveten om att detta hände under en övning där vi ändå var elever i psykologi väl medvetna om att vi skulle testas.
Tänk när detta händer ute i verkliga livet och tänk när detta händer vid situationer där vi skall tolka vad som kan ha hänt istället för att återberätta några meningar....
När du berättar något om någon tänk dig för ...
Det finns en anledning att inom forskning är det förbjudet att använda sig av andra handskällor.
Ta till dig detta och var försiktig med att berätta saker om andra som troligtvis är bara dina egna eller andras tolkningar.
Att bli utsatt eller att utsätta andra människor för sådant är inte något man borde eftersträva.
Jag tycker att vi borde ha tillräckligt mycket med oss själva att göra och med de vi älskar att slösa energi på att tolka andra borde kännas irrelevant och helt klart ointressant.
Det som hände går knappast att tro och väckte mig från tron att
"ingen rök utan eld".
Historien om Fru F blev helt plötsligt en drama där det mesta handlade om en katt (i en av meningarna nämndes att hon ägde en katt) och att hennes man dödade ngn (det minns jag inte ens vad det kom ifrån).
Att vi skulle glömma bort vissa detaljer är en sak, men att vi skulle istället helt plötsligt "hitta på" nya saker i historien blev både roligt och chockande.
Jag fick lämna klassrummet för att jag skrattade så att tårarna sprutade när jag hörde gång på gång denna historien förändras på ett så konstigt sätt.
Vi människor har en benägenhet att inte bara ta bort men även att lägga till.
Sådant kan självklart få förödande konsekvenser för själva sanningen som till slut inte ens finns kvar i bilden.
Var då medveten om att detta hände under en övning där vi ändå var elever i psykologi väl medvetna om att vi skulle testas.
Tänk när detta händer ute i verkliga livet och tänk när detta händer vid situationer där vi skall tolka vad som kan ha hänt istället för att återberätta några meningar....
När du berättar något om någon tänk dig för ...
Det finns en anledning att inom forskning är det förbjudet att använda sig av andra handskällor.
Ta till dig detta och var försiktig med att berätta saker om andra som troligtvis är bara dina egna eller andras tolkningar.
Att bli utsatt eller att utsätta andra människor för sådant är inte något man borde eftersträva.
Jag tycker att vi borde ha tillräckligt mycket med oss själva att göra och med de vi älskar att slösa energi på att tolka andra borde kännas irrelevant och helt klart ointressant.
Lite eftertanke denna lördag eftermiddag.
Själv skall jag nu göra mig klar för middag med vänner på Restaurang Vinci.
Förutom små middagsutgångar med vänner ser man nog mig aldrig gå ut varken i Borås eller i andra städer.
Som singel borde jag kanske leva livet med utgångar, drinkar och annat men nej, jag är och har alltid varit den som gillar mindre sällskap och mindre offentliga miljöer.
Minns när jag var på dejt med en kille från Stockholm förra sommaren.
Han bodde på Hotel Avalon och hade bokat bord på en känd restaurang men jag ville bara stanna på rummet istället så han beställde upp mat och vi satt på balkongen och åt och pratade.
Det var en underbar kväll och det är då jag känner att jag kan vara mig själv.
Mindre sällskap utan en massa andra personer omkring mig samt sitta och prata/diskutera det mest spännande som finns:
livet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar