lördag 30 april 2011

ATT PRIORITERA TILL ... =)

Tittar runt lite och ser något jag skulle vilja ha ...
En riktig snygg jacka från märket Belstaff som tillhör en av många favoriter.
Finns på www.missgreta.se


och när jag gick in i butiken Jolina i Borås såg jag dessa från Marlene Birger.
 De finns även  på www.missgreta.se 

Önskelistan skulle kunna göras lång.
Ipad, klocka, smycken & more men i slutändan så är det upplevelser som räknas ... =)

När jag och N. var ett par hade vi några vänner på middag hemma hos oss en kväll. En tjej i sällskapet berättade att hon prioriterar att resa vilket jag också glatt instämde med.
N. vände sig mot mig med följande ord:
"Michela, jag skall ge dig en lektion i svenska språket. För att prioritera något måste man prioritera bort något annat, vilket du inte riktigt gör ... "

Och jag undrar vem som har kommit på något så tråkigt som att räkna bort ...

Skulle jag prioritera så skulle jag ta min lilla på en underbar resa, den prioriteringen är hur enkel som helst ... 

LITE MALLIG ...

Håller på och letar bland mina papper efter olika studieintyg då jag söker nu om lärarlicensen som jag ej tog ut när jag hade läst klart alla kurserna.

Hittade en examination om olika pedagogiska ställningstagande. Minns som idag att N. och jag skulle till Stockholm efter lunch den dagen och jag stängde in mig på förmiddagen på biblioteket på Universitetet för att försöka läsa och formulera ihop denna examination. Då jag skrev ihop den på kort tid så trodde jag aldrig att jag skulle få godkänd på kursen & var därför beredd på att i bästa fall en komplettering skulle lämnas in.

När jag fick examinationen tillbaka blev jag lite chockad när jag läste raderna som professorn i kursen hade lämnat till mig.



Förutom att jag fick beröm för mina kritiska iakttagelser så ville hon även behålla ett exemplar för att visa övriga studenter hur en bra examination skulle skrivas.

Tänkte: Hur gick detta till? Svarade mig själv: Michela, du tänker, du analyserar och du älskar att skriva.
Ibland är det bara så enkelt ...

GELATI & FONTANE

Just i skrivande stund tänker jag på två väninnor som befinner sig i Rom, på italienska Roma.
Roma blir Amor, dvs. kärlek. Har ni tänkt på det? Det har jag ... =)


Har bett dem äta en gelato med bacio, nocciola & panna montata åt mig.
Den godaste glassen är utan tvekan made in Italy...

Visste ni att den svenska mjukglassen görs oftast med maskiner som heter Carpigiani som kommer från min hemstad Bologna?
En liten kuriosa bara =)



Fortsätter att städa här för fullt för att sedan ta en promenad med Knut, Louise & Charlie.

Skickar en hälsning till T & T med hoppet att de lyckas ta en berömd bild i Fontana di Trevi. Värt att trotsa några carabinieri för att ha en sådan här klassisk fotografia =)




20 ÅR HAR GÅTT ...

Idag för 20 år sedan anlände jag till Borås för att bo under sommaren hos mina morföräldrar i Villastaden här i Borås & med målet att lära mig språket, testa något nytt & bli en erfarenhet rikare.

Majoriteten av de som känner mig i Italien trodde att jag skulle komma tillbaka efter bara max 1 månad.
Det som låg till grund för deras tro var att jag var enligt dem van att få uppmärksamhet som "la svedesina" och att detta nu skulle avta i ett land fylld av just blonda söta "svedesine"...

Så fel de hade ... =)
Här blev jag "den blonda italienskan" och med det en liten exotisk varelse som inte kunde säga "sju" och som inte kunde uttrycka sig så som hon ville. Jag var den som skrev första vintern "Gud Jul" på alla vykorten där "God Jul" skulle önskas till vänner & bekanta.

Jag skilde mig lite från mängden för jag hade inte den dåvarande så typiska frisyren som 90% av flickorna hade och därför att jag klädde mig kanske lite mer "a la italiana".
Social som få var jag också vilket kunde i början skapa några små missuppfattningar =) samtidigt som jag gestikulerade så som vi italienare är kända för att göra.
Med tiden avtar dock vissa saker på gott & ont...

Får ofta frågan om anledningen till att jag bestämde mig för att komma till Sverige.
"Jag ville göra något wild & crazy och det visade sig att det kanske var mer crazy än wild att flytta hit" blir oftast mitt svar.

20 år har alltså nu gått vilket innebär att jag har nu bott lika länge här i Borås som i Bologna.
De första levnadsåren är dock de som anses vara de som präglar människan mest så jag är nog mer italienska ändå i den bemärkelsen att jag uppskattar "il dolce far niente", jag gillar att få leva lite av "la dolce vita", att sitta med en kopp kaffe och bara fundera lite över livet.



Kvalité framför kvantitet, utbildning före icke utbildning, viljan och hoppet att kunna uttrycka sig i tal och skrift, passion, den där drivkraften att vilja testa nya saker och att hellre slå huvudet i väggen än att inte ha försökt något man ville prova på.
Freud kallar drivkraften för libido, en drivkraft som många tror han menar är av sexuell art vilket inte nödvändigtvis är fallet.

20 + 20 är 40. Den additionen klarar jag av men en kund sa till mig igår "Jag tror att min dotter hade din storasyster som italienska lärare", men det var mig hon menade vilket förvånade henne då hon tyckte att jag såg yngre ut nu än för 10 år sedan och gladde mig =)
Vi tackar för detta ...

Jag undrar om jag är där jag vill vara, om mina medvetna & omedvetna beslut har tagit mig dit jag skall vara eller om de håller på att bana vägen fram till något annat.
Livet är spännande även då man misströstar som mest. Jag är här i Borås, den sista platsen som många   anser vara min rätta miljö. Jag trivs men vet även att om jag hade varit helt fri att välja så hade jag nog tagit mig till en annan plats.

Någonstans känner jag att jag hade velat bli 60 och tänkt ...
20 i Bologna, 20 i Borås och 20 i .... ja, vem vet vad som händer i livet?
Just nu har jag svårt att se vad som kommer att hända nästa vecka och även om jag skulle ha tillgång till en spåkula som kan se in i framtiden så skulle jag välja att inte titta där.
Varför ta bort spänningen med morgondagen?

Med en latte i handen låter jag mina första 20 åren prägla mig. Efter en liten promenad med Knut skall jag nu filosofera i några minuter till och tänka tillbaka då ...






UTEKVÄLL PÅ GRAND


Igår kväll blev Ann-Louise & jag inbjudna till en god buffé på Grand med lite utgång som följd.
Riktigt trevligt att bara sitta och prata lite, dricka vin & kaffe för ja, om sanningen skall fram så var vi några som efterfrågade just lite av denna svarta dryck istället för att fortsätta med alkohol intaget... =)


Många olika samtalsämnen behandlades under kvällen så som alltid när ett gäng kvinnor samlas runt ett bord.
Efter maten fortsatte vi till andra delen där + 30 är temat på fredagar.
Det sägs att dessa kvällar är väldigt populära & visst fanns många där ... men ...

... men insåg en sanning utan utrymme för några större modifikationer... Det finns en anledning till att jag inte har varit på Grand sedan över ett år & till att jag ej kommer att göra det på kanske ett år ...
Ibland känner man sig bara inte "hemma" och några av mina väninnor kände nog likadant. 


Oavsett Grand eller inte så kan jag dock inte annat än att le när jag inser hur lycklig skattad jag är som har sådana fantastiska vänner!
Grazie, mille grazie!!!

fredag 29 april 2011

ONCE UPON A TIME ...

”AJ!” Flickan skrek högt ut sin smärta. Trots att hennes lillebror inte var äldre än sex år hade han ett kraftigt tag i sin systers blonda hår och drog allt kunde. Förtvivlat viftade flickan med armarna för att komma loss. Men hennes bror bara flinade tyst.
                             ”Oscar! Släpp mig genast!” Flickans ansikte blev allt rödare. Oscar tyckte att förändringen i hennes ansiktsfärg såg så rolig ut att han drog ännu hårdare. Hans pigga, bruna ögon höll på att tåras när han skrattade. Och ju mer han skrattade, desto högre skrek flickan.
                             ”Barn, sluta nu! Ophelia, varför skriker du så?” Barnens mamma stack in huvudet genom dörren till köket. Som genom ett sjätte sinne släppte Oscar sin systers hår sekunden innan mamma såg dem. Oscar vände sig mot sin mamma med ett uttryck av en oskuldsfull hund.
                             Deras mamma vände sig mot Ophelia och suckade djupt. ”Opehlia. Du vet vad jag har sagt till dig om att skrika så. Framför allt när vi är hemma hos mormor. Hon orkar inte med ett sådant oväsen.” Mamman gav Ophelia en sträng blick. Långsamt gled hennes blick över till Oscar, där den ändrade karaktär och mjuknade.
                             ”Nicole! Kom nu. Jag behöver hjälp med den här.” En mansröst ljöd från längre in i huset.
                             Mamman vände sig om och ropade tillbaka. ”Visst älskling, jag kommer.” Hon såg tillbaka på sina barn med en vädjande blick. ”Lite tystare nu, okej?” Hon lutade huvudet åt sidan och log mot dem som för att visa att hon älskade dem, även om hon höjde tonen ibland.
                             ”Visst mamma”, svarade Ophelia. ”Vi ska skärpa oss.”
                             Nicole lämnade dem ensamma igen. Ophelia älskade sin bror, även om han kunde vara så otroligt jobbig ibland. Hon var två år äldre honom, och var stolt över att vara en åttaårig storasyster. Även om det innebar att hon nästan alltid fick skulden när det var bråk dem emellan.
                             Inom några minuter hade de bestämt sig för en ny lek. Kurragömma. Då skulle de i alla fall vara tystare. Efter ett par försök att gömma sig, hade de båda ganska snabbt blivit hittade av den andre. När det var Ophelias tur att gömma sig för tredje gången bestämde hon sig för att öka svårighetsgraden. Finrummet. Trots att hon visste att finrummet strängeligen var off limits, bestämde hon sig för att det var enda sättet att göra det tillräckligt svårt för Oscar att hitta henne.
                             Oscar räknade högt, samtidigt som han höll för ögonen och tryckte huvudet mot väggen. Ophelia smög långsamt in över tröskeln till finrummet. Där inne såg det ut som i ett museum. Kuddarna i soffan var oklanderligt puffade. Fransarna på den stora mattan var utsträckta som om de var kammade med en luskam. Duken på bordet och gardinerna såg ut att vara spegelblanka.
                             Ophelia såg sig om efter ett lämpligt gömställe. Längst in i rummet, till vänster om soffan hängde ett meterbrett, grönt draperi på en stång. Där. Bakom det draperiet kan jag gömma mig. Hon smög långsamt fram över golvet tills hon kom fram till draperiet. Försiktigt lyfte hon det åt sidan och smet in mellan draperiet och väggen.
                             ”Nu kommer jag”, hörde hon Oscar ropa. Ophelia tryckte sig mot väggen. Men bakom henne var det något som skavde mot hennes rygg. Ett handtag. Hon vände på huvudet och tittade på väggen. Det var inte en vägg där. Draperiet dolde en dörr. Varför är det en dörr här? Den har jag aldrig sett förut. Ophelia insåg att draperiet inte var där för utsmyckning. Hon insåg att det hängde där för att dölja dörren.                 
                             ”Oscar!” ropade hon så tyst hon kunde. ”Kom hit. Kom så får du se något.”
                             Oscar hörde henne och kom genast in i vardagsrummet. ”Du vet väl att vi inte får vara här”, sa han.
                             ”Lägg av”, väste Ophelia. ”Strunt i det. Kom och titta.”
                             Oscar kom fram till draperiet. Han tittade storögt på dörren. ”Vågar vi…” började han.
                             Ophelia svarade inte. Hon bara nickade. Försiktigt tryckte hon ned handtaget. Det var trögt. Hon fick nästan ställa sig på tå när hon tryckte till handtaget nedåt. Ett skarpt, gnisslande ljud ekade genom rummet. Oscar slutade andas. Han vågade nästan inte röra sig, utan väntade på att mamma skulle komma inspringandes och skälla ut dem.
                             Men ingen mamma kom. Och Ophelia gav sig inte. Hon fortsatte att trycka ned handtaget tills det tog stopp. Nu är det nere. Nu kan jag öppna. Om jag vågar, tänkte hon medan hon stirrade på den bastanta trädörren.
                             Handtaget hade varit trögt. Men dörren gled upp desto lättare. Med en ljudlös svepning gled dörren upp likt en…
                             Det första som slog Ophelia var den rena doften. Hon hade förväntat sig något helt annat. En gömd skattkammare eller en hemlig fängelsehåla ska ju lukta skunk. Men här luktade det inte skunk. Här luktade det rent och fräscht. Hon kände igen doften. Men hon visste inte varför.
                             Oscar stod tätt bakom Ophelia och kikade fram bakom hennes klänning. Hans ögon vidgades av det han fick se. Sakta lät han sin vänstra hand fatta tag i sin storasysters högra hand. Han tog tag i hennes hand och klämde åt. Hårt.
                             Ophelia kände hur Oscar klamrade sig fast i hennes hand. Och hon kände sig glad för det. Hon förstod inte riktigt det hon såg framför sig. Rummet i sig var ett relativt oansenligt rum, stort som ett normalt sovrum. Men aldrig tidigare hade hon sett ett rum som innehöll så mycket saker. Väggarna var klädda av en ljus tapet. Men det var knappt Ophelia kunde se något av tapeten. Nästan hela tapeten var täckt av föremål som var uppspikade på väggarna. Ophelia gick långsamt runt i rummet och tittade på föremålen på väggarna. Där fanns tavlor, fotografier, ett uppstoppat gethuvud, en vitmålad avbruten träbit, en uppsättning torkade vita rosor, en vadderad tavla full av märken och pins, konsertbiljetter och en vit, sliten t-shirt. Och mycket, mycket mer.
                             Sedan var det bordet och bokhyllorna. Ett vitlaserat träbord stod placerat under ett litet fönster som vette ut mot gräsmattan bakom huset. På var sida om bordet stod en bokhylla i samma vitlaserade utformning.
                             Såväl bordet som bokhyllorna var fulla av objekt. Ophelia och Oscar stannade i mitten av rummet och tittade långsamt på alla sakerna. Där stod en glasburk fylld av kritvit sand, ett trasigt armbandsur, en grön leksaksbil, en sliten docka som saknade en arm och… mycket, mycket mer.
                             Ophelia fick en känsla av omsorg. Detta var absolut inte någon unken skattkammare. Detta var absolut inte någon hemlig fängelsehåla. Detta var något levande. Detta var något som andades liv. Detta var något som fyllde luften av en fräsch, ren och härlig känsla. Ophelia såg på alla sakerna omkring henne. Det var som om de tittade tillbaka på henne. Det var som att de försökte berätta något för henne. Tavlorna ville berätta. Den vitmålade träbiten ville berätta. Glasburken med sand ville berätta. Dockan ville berätta. Det verkade som att de var och en hade en historia att berätta.
                             Oscar gick långsamt fram till bordet. Mitt på bordet stod ett fotografi i en vackert utsirad silverram. ”Titta”, sa Oscar. ”Det är ju du Ophelia.”
                             Han lyfte upp ramen med fotografiet på det. Vid en första anblick verkade det som att Oscar hade rätt. Flickan på fotografiet såg onekligen ut som Ophelia. Håret. Ögonen. Kindbenen. Munnen. Näsan. De såg alla ut att vara en kopia av Ophelia. Men det var inte hon.
                             ”Kom!” sa Oscar till Ophelia. ”Kom så går vi och frågar mormor.” Han tog fotografiet i ena handen och Ophelia i den andra. Instinktivt tvekade Ophelia och försökte hålla tillbaka Oscar. Det här rummet fick de säkerligen inte vara i. Vi måste stänga om oss igen och låtsas som att vi inte har varit här, tänkte hon. Men till slut tog nyfiken överhand. Hon följde med Oscar ut genom dörren igen. De drog bort draperiet och gick långsamt ut till verandan.
                             Där ute på verandan satt hon. Deras älskade mormor. Hon satt i sin älskade gungstol. Det var alltid en sådan fridfull stämning runt mormor. Så länge som Ophelia kunde minnas hade hon alltid älskat att vara i närheten av sin mormor. Hon blev alltid så…. Lugn. Harmonisk. Glad.
                             Men Oscar var allt annat än lugn. ”Mormor, mormor! Vem är det här?” Han sprang fram till sin mormor, viftande med fotografiet. Mormor tittade upp mot dem. Ophelia var orolig för hur hon skulle reagera. Även om hon aldrig hade sett sin mormor arg, trodde hon att de nu hade gått över gränsen. Men mormor blev inte arg. Hon tog emot fotografiet av Oscar. Hon tog det varsamt med båda händerna och satte det i sitt knä. Ett sällsamt leende spred sig över hennes läppar.
                             ”Kära barn. Jag tror att det har blivit dags nu”, sa hon med sin underbara, rogivande röst. ”Sätt er ner.”
                             Ophelia och Oscar gjorde som hon hade sagt. De satte sig långsamt ned på verandagolvet. Spänt tittade de på sin mormor och väntade. En lång stund satt mormor tyst och tittade på fotografiet. Till slut började hon att prata igen.
                             ”Once upon a time…”, började hon.
TACK F. för att du har givit mig början på det jag vill skriva och lovar att så skall ske ... 

torsdag 28 april 2011

ÖNSKAN OM ATT GÖRA SOM EN STRUSS =)

Ikväll har jag blivit kramad som aldrig förr och ikväll har lillisen berättat att hon ej vill åka iväg i helgen då hon vill vara bara med mig hela tiden.
"Ser jag dig inte på fredag och lördag så får jag bara träffa dig ngn kväll nästa vecka".
Pilar i hjärtat som alltid träffar rätt därför att hon har rätt ...

Hennes ord påverkar mitt dåliga samvete för att jag förstår henne, för att jag är mån om henne, för att när hon längtar efter mig vill jag vara där.

Det spelar ingen roll hur mycket livsfilosofi vi läser om vi inte tar till oss budskapet som vi gillar och hänvisar till.


Tid med barnen och kära/nära är det viktigaste som finns, glöm inte det.
Oavsett vad så är de små människor som blir stora, små människor som behöver oss och vars ansvar kan inte bara förflyttas till andra.

Vill jag en dag sitta på min gungstol och tänka "Varför?" ... Nej, jag föredrar att sitta där och tänka "Därför ... "

Vi kom även in på viktiga samtalsämnen och det är många tankar om oro för sina föräldrar som går runt i  huvud på barn.
"När jag är hos dig så tror jag att ngt har hänt pappa och när jag är hos pappa tror jag att ngt har hänt dig".
Livet är en berg och dalbana som vi inte kan skydda våra barn ifrån men måste det där dåliga samvete som äter upp en redan finnas hos ett barn?

Ibland skulle jag vilja vara en struts men då skulle jag missa att hon ligger och sover bredvid mig & den synen vill jag inte missa ...








onsdag 27 april 2011

LOOK ALIKE

Ibland påstår vi att livet inte bjuder på enkla utmaningar.
Vi kan lätt konstatera att det ligger stora delar av sanning i dessa ord samtidigt som vi även kan konstatera att vi gör saker & ting ibland svårare för oss själva...

Idag kom min väninna Linda in i butiken. 
Hon påminde mig snällt om att på fredag skall alla barnen klä ut sig till någon då hon vet att det är lätt att missa sådan information när lillan är hos sin pappa.

Frågade henne vad Holly (hennes dotter) skall klä ut sig till och svaret blev "Lady Gaga".
Linda fortsatte med att berätta att Holly, Agnes och min lilla Nicole har nämligen bestämt sig för att de skall vara "Lady Gaga, Katie Perry & Rhianna".

Blev kall i hela kroppen. Nicole som Rhianna???







Where are the similarities ???

Så fort jag hade lämnat jobbat ringde jag upp min Nicole för att bolla lite idéer.
Det verkade som att det enda hon dock är intresserad av är att jag skall köpa in lösnaglar inför fredagens maskerad =)

Klänningen hon hade tänkt ta på sig är svart med vita prickar ...
Berättade att då är hon nog mer Minnie än Rhianna =)
Fick fria händer så länge jag fixar naglarna =)

En klänning jag hade beställt till henne kom idag och när min väninna Jeanette och jag satt här under kvällen och pratade bad jag henne om råd.
"Hjälp mig, vilken kändis skulle kunna ha på sig denna klänning?
Madonna? Britney? 
Sedan som en blixt från klar himmel kom svaret till min egen fråga:
Carrie i Sex and the City!!!
Nicole älskar nämligen Sex and the City ...





Antingen får hon ha klänningen som den är med en stor brosch i form av en stor blomma (väldigt mycket á la Carrie) eller så letar jag fram ett svart linne där jag skriver 
"J´adore Dior" ...
Känner mig väldigt kreativ måste jag säga =)


Att säga att hon är dock lik Carrie eller Rhianna är som att påstå att jag för 3 år sedan var lite lik Ursula? =))



Sorry ... Alltid med glimten i ögat ... Alltid =)
Var ju trots allt väldigt "nära" att bli Craigs nya Bond brud =)

JAG SKULLE VILJA ...

Om jag skulle få välja att fritt åka någonstans skulle jag förverkliga en dröm.


Ser så mysigt ut ...


Oavsett åren som har gått är jag fortfarande den flicka som älskar cow-boy filmer, älskar flanell & längtar till öppna vyer på en hästrygg ...

Some things never change, some other do ...


WORDS

Words ...








tisdag 26 april 2011

MAJBLOMMAN


Idag vill jag uppmana om att göra en liten gest som kan göra en liten skillnad & en liten skillnad vet vi alla kan bli en stor sådan ...


Nu movietime är hemma. 
Har ju trots allt hela utbudet av kanaler som Telia kan erbjuda verkar det som & jordgubbar är på väg...
Önskar er en underbar kväll!

MORNING POEM

This morning ...



The morning sun
Surrounds us
With its cosmic
Embrace

The Soulful
Morning smile
Is a treasure
Of the mind
And heart alike.

In the morning
The greatness of
The mind and
The goodness of
The heart are
Inseparable.

In the morning
Our hearts dawn
With sweetness-
Dewdrops.

Each morning
Is the birth
Of a new
Opportunity.

In the morning
Heaven descends
In all its glory
To become
The rising sun.

The morning light
Feeds our hearts
And guides our lives.

In morning’s
Silence-delight,
The Supreme
Himself visits my
Heart-abode.

At the morning dawn,
I hear the gentle whisper
Of my blessingful
inner guide.

SPECIAL AGENT

Den här bilden känns lite "special agent"?


Och denna som "special agent" under täckmantel? =)

Denna underbara klänning kommer från butiken
http://www.bridesandbeauties.com


Förlåt Bengt att jag ändrar färgerna men i bloggen gillar jag att ändra & leka med dem ...

måndag 25 april 2011

DAGENS FOTNING

Behövde verkligen lätta upp stämning efter förmiddagens lite tyngre inslag & det var det som inträffade när Bengt nådde fram till Borås.

Min vän Bengt har under de senaste 2 åren intresserat sig för fotografering & tillsammans bestämde vi redan för ett år sedan att vi skulle ta några "vanliga" kort, något som visade sig vara riktigt trevligt. 

Att under ett par timmar leka lite med allvarliga blickar & poser är något som passar den lilla apan jag kan vara & kanske är ... Tackar för skratten ... I needed them ... 

Detta är första kortet jag har fått av honom.

www.bengtsterdesign.se



ONE OF THE BRIGHTEST STARS ...

I simply love this song


Älskar orden som sägs & de man själv lägger till mellan raderna ...

INTE BARA 4 VÄGGAR & ETT TAK ...

Tidigt denna lediga måndag morgon åkte jag ut till den sommarstuga som har alltid funnits i våra ägor, den stugan som fanns innan jag föddes och den stugan som vi bodde i varje sommar under ca tre veckor när hela familjen var på besök hos mormor & morfar.

Då vi oftast bilade från Italien var man så spänd när bilen äntligen svängde in på Nikolaigatan och pappa sa på svenska "mormor, morfar... " för visst stod mormor & morfar med öppna armar och väntade på att vi skulle komma.



Sedan 4-5 år har den tillhört dock mig & min syster. Vi tog över den då jag fortfarande var sambo & en man fanns då för alla de små och stora sakerna som ett hus faktiskt kräver.

De senaste 3 åren har jag upplevt dock att det har bara blivit ett måste att åka dit för att städa lite och för att se till att vissa saker fungerar. Min syster som bor i Italien har inte heller varit här under sommarhalvåret och huset har fått stå ensamt med undantag för några årliga utflykter.

Vi bestämde oss därför för att sälja & har skrivit på alla pappren för att så skall ske.

När jag dock satte mig i bilen idag för att ta mig till Nikolaigatan kände jag tårarna strömma ut på direkten.

Kunde inte hejda dem & gjorde det inte heller ... 



Ibland är ett hus mer än bara 4 väggar. Sommarstugan i Västersjön har varit det stället där vi har haft så fina gemensamma familjeminnen. 
Det var den platsen där min pappa var den underbara pappan som han egentligen var. Där kunde han koppla av som han aldrig gjorde annars.


Morfar & jag låg alltid i lillstugan och i lådorna där gömde han alltid Marabou choklad som vi skulle ha när vi låg i var sin säng och läste ... På morgonen gick man sedan till huset där mormor väntade med varm choklad och skorpor med Flora smör som man doppade i chokladen.

Louise & Petter samt jag har döpt lillstugan för "the love house".


Har sagt att den mannen som får sova där med mig är den mannen som jag kommer att ha ett riktigt förhållande med...

Nu när den säljs kommer detta att innebära att jag förblir singel eller att jag kommer att inleda ett förhållande med Petter då han, Louise, jag & Nicole sov där allihopa en Midsommarnatt.
Jag skrattade så att tårarna rann när jag la mig där och alla vi låg på rad =)

Det är så många underbara minnen som hör ihop med denna plats & smärtan att sälja den blev mycket större än vad jag kunde ana.
När jag gick in till grannen för att låna en dammsugare så började jag gråta igen.
Hon kramade mig hårt och då blev det ännu värre ...

Det som är bra i detta är att det bevisar att vissa saker tar på en, att man vårdar de minnen och nu gäller det att försöka första och intala sig själv med det faktum att de underbara minnen är inte borta bara för att stugan säljs ...



Just nu önskade jag mig att någon hemlig köpare köpte den, gjorde i ordning den och gav den tillbaka till  oss ... Ringde till min syster för att gratulera på födelsedagen & hon sa samma sak...

Ja, fantisera kan man alltid göra men en sak som kommer inte att framgå av beskrivningen när hon skall säljas är att köparen kommer att få en stuga med en historia, en historia om många olika livsöden, jobbiga sådana men livsöden som här i denna stuga kunde alltid andas ut ...

Stugan har en positiv energi i sina väggar, bland stenarna och i naturen som gör den speciell.
Hon är speciell & därför åkte jag hem till stan för idag är jag den lilla flickan som vill fortsätta att ha sin låtsas stall där med en käpphäst i, för idag trots vetenskapen att vi inte klarar av att ta hand om henne så som hon förtjänar är smärtan att inte ha henne kvar för stor.

Ibland är man stark, ibland är man svag ... Styrkan ligger dock även i att bekänna sin svaghet vilket jag gör i skrivande stund.

Med dessa orden har jag ventilerat ut min lilla sorg & hoppas att mormor & morfar tittar ner från himlen och tänker & förstår att minnena kommer alltid att bo inom mig ... 

På en liten skylt i stugan står följande ord som en påminnelse till det självklara:
We believe in Angels ...




LYCKA

Jag älskar frågor som ställs till mig.



Anledningen till att jag älskar att besvara frågor som rör min egen persona är att jag får då möjligheten att fundera & reflektera över mina svar.

Oftast är svaret givet från min sida, har det redan klart innan ens frågan är färdigställt men igår fick jag den fråga som vi alla borde ställa till oss själva men som jag blev faktiskt ställd av då jag kunde inte leverera ett snabbt & givet svar på just den viktigaste frågan av de alla:

Vad vill du framförallt lägga till i ditt liv för att skapa mer lycka?

Som filosofi & psykologi intresserad borde man först & främst ifrågasätta tolkningen av ordet lycka innan man försöker sig på ett svar men tror att det som vi alla tänker på när vi hör ordet lycka är den underbara känsla av välmående, insikten att vi ej vill vara någon annanstans än där vi är, att vi känner en inombords glädje ...

Mer lycka eller kanske lycka överhuvudtaget...
Hmmmm ... Jag tror att mitt svar är känslan av att räcka till, att känna att man duger för den man är, att få möjligheten att sprudla & bubbla som man egentligen vill tillåta sig själv att vara & göra utan att vara "rädd" för andras tolkningar över hur man är som person.

Jag tror att jag känner att jag måste hitta en väg där mina egna prioriteringar inte kolliderar så starkt & kontinuerligt med andras, då det är just i de lägen det dåliga samvetet träder i kraft och sätter käpparna i hjulet för den där lyckokänslan.

Jag vill inte höra att man blir anklagad för att man ej förstår vikten av vissa saker då det är just det man gör, men någon annans vikt är inte min egen då olika liv kräver olika prioriteringar, då olika referensramar ger olika perspektiv och då olika målsättningar i livet skapar och är grunden för olika sätt att se på saker & ting.

Har jag besvarat frågan?
Troligtvis inte ...

Försöker ta mig kring den på ett subtilt sätt utan att egentligen lyckas men den frågan är svår och kräver stor reflektion över vem man är och vart man vill komma.


När är jag som lyckligast? Genom denna fråga borde jag lättare kunna närma mig sanningen på den tidigare ställda.

Jag är nog lyckligast när jag inte känner att min hjärna inte har några bekymmer, när jag har haft en underbar dag med min dotter och hund, när jag ser Nicoles glädje över att jag är den mamma som bryr sig och som finns där, när hon får min tid och när jag vet att min lilla hårboll har fått en underbar promenad. 
När dessa tre ting faller på plats så finns det utrymme för glädje.

Vidare känner jag glädje när jag tar en promenad i naturen alldeles själv.
Det är där man ofta upplever den känslan av att man är så mycket mer ... att en slags Varandet finns där i universums hemliga plats och att man skall inte vara allt för rationell i livet.

Känslor, att släppa på dessa känslor som man ibland är så rädd för.
Man vet inte vad dessa tar dig, vad de innebär, var de kommer att leda dig och hur de kommer att påverka dig.
Ovissheten är nog relaterat till en rädsla till att något som gör dig så otroligt glad kan även göra dig så otroligt ledsen.

Hemska tanken att man kanske inte har känt sig riktigt glad på ett tag.
Vi borde verkligen vara glada då vi lever under lyxiga förhållanden jämfört med många i världen men tror mig ändå veta att glädjen finns nog oftare på de platserna än hos oss för de vet något som jag själv eller kanske även du har missat. De vet svaret på vad som gör dem lyckliga ... 

Som en indianhövdning sa till Carl Gustav Jung "Vi är rädda för den vita mannen då dess ansikte ser fruktansvärd ut. Den söker något utan att veta vad den söker"...
Tittar mig i spegeln och undrar om indianhövdningen skulle tycka att jag såg hemsk ut =) men att inte på ett givet sätt kunna leverera svaret på denna fråga får mig att bli mållös över den enkla insikten att man inte vet något som man så enkelt borde veta... Nyckeln till ens egen lycka...









söndag 24 april 2011

PÅ AVALONS UTESERVERING

De små nöjen i livet är även de stora. 

Att sitta och bara njuta av att titta på folk, äta något i sällskap av en kär väninna tillhör de små och stora vardagslyxen som man sällan gör men som man borde göra oftare, mycket oftare...


En trevlig göteborgare vid namn Dennis anslöt sig till vår lilla grupp lagom till desserten som såg ut som en kolonilott enligt Tania ... =)

Verkligheten var inte långt ifrån detta då den mycket lämpligt skulle föreställa en odling...
Genast kändes desserten mycket sundare pga. att den innehöll carots ... =)


Då vi dock lämnade hälften av desserten trots att vi delade på den så frågade den snälle servitören om vi inte gillade den. Kände mig nästan tvungen att äta lite av den för att inte såra hans känslor =) men som Tania påpekade så kommer han inte att stå bredvid oss på löpbandet när vi skall försöka bli av med de kcal =)
Hahaha! 

Nu är jag hemkommen och hemmet känns tom.
Nicole är hos sin pappa och Knut är hos J. som idag kom och hämtade honom för att tillbringa helgen tillsammans.
De hade saknat varandra, det syntes tydligt ...

Nu ... sängen?




KVINNLIG RUMINSPIRATION

Vilket drömrum !!!
Underbart romantiskt industriellt med de slitna väggarna ...
Ville bara inspirera och bli inspirerad genom denna bild.


Om ett par tre tre timmar är det dags att inta grannstaden för att njuta i det vackra vädret...

YTLIGA & MINDRE YTLIGA ÖNSKEMÅL ...

Ett italienskt talesätt lyder:
"Gräset jag vill ha växer inte ens i Guds trädgård ... "
så därför ändrar jag min inställning till 
"Jag skulle vilja ha" =)

Denna söta ring från KumKum är rena godisen för oss tjejer/kvinnor =) men så skulle jag även vilja ha en överraskning i form av en vacker ring... Accessoarer och kvinnor =) 


En kofta eller klänning från en av mina favorit designer:
Missoni


En mysig helg somewhere in the big world ...
Hotellet ser fantastisk ut men är ingen Milano älskare.
Finns så många andra mysiga städer i Italien och i övrig Europa som väntar på att utforskas.



En av mina återkommande önskningar...
Louis Vuitton Galliera PM antingen i med den klassiska monogrammet eller i sommarvarianten.


Och framförallt en vår och sommar fyllda av spänning i sådant där spänning är en rolig ingrediens men harmoni i sådant där den behövs.

Tid med min lilla & tid till lille Knut då inga ytliga önskningar är så viktiga som dem.

Lite ytlighet tar inte bort djupheten ...