”AJ!” Flickan skrek högt ut sin smärta. Trots att hennes lillebror inte var äldre än sex år hade han ett kraftigt tag i sin systers blonda hår och drog allt kunde. Förtvivlat viftade flickan med armarna för att komma loss. Men hennes bror bara flinade tyst.
”Oscar! Släpp mig genast!” Flickans ansikte blev allt rödare. Oscar tyckte att förändringen i hennes ansiktsfärg såg så rolig ut att han drog ännu hårdare. Hans pigga, bruna ögon höll på att tåras när han skrattade. Och ju mer han skrattade, desto högre skrek flickan.
”Barn, sluta nu! Ophelia, varför skriker du så?” Barnens mamma stack in huvudet genom dörren till köket. Som genom ett sjätte sinne släppte Oscar sin systers hår sekunden innan mamma såg dem. Oscar vände sig mot sin mamma med ett uttryck av en oskuldsfull hund.
Deras mamma vände sig mot Ophelia och suckade djupt. ”Opehlia. Du vet vad jag har sagt till dig om att skrika så. Framför allt när vi är hemma hos mormor. Hon orkar inte med ett sådant oväsen.” Mamman gav Ophelia en sträng blick. Långsamt gled hennes blick över till Oscar, där den ändrade karaktär och mjuknade.
”Nicole! Kom nu. Jag behöver hjälp med den här.” En mansröst ljöd från längre in i huset.
Mamman vände sig om och ropade tillbaka. ”Visst älskling, jag kommer.” Hon såg tillbaka på sina barn med en vädjande blick. ”Lite tystare nu, okej?” Hon lutade huvudet åt sidan och log mot dem som för att visa att hon älskade dem, även om hon höjde tonen ibland.
”Visst mamma”, svarade Ophelia. ”Vi ska skärpa oss.”
Nicole lämnade dem ensamma igen. Ophelia älskade sin bror, även om han kunde vara så otroligt jobbig ibland. Hon var två år äldre honom, och var stolt över att vara en åttaårig storasyster. Även om det innebar att hon nästan alltid fick skulden när det var bråk dem emellan.
Inom några minuter hade de bestämt sig för en ny lek. Kurragömma. Då skulle de i alla fall vara tystare. Efter ett par försök att gömma sig, hade de båda ganska snabbt blivit hittade av den andre. När det var Ophelias tur att gömma sig för tredje gången bestämde hon sig för att öka svårighetsgraden. Finrummet. Trots att hon visste att finrummet strängeligen var off limits, bestämde hon sig för att det var enda sättet att göra det tillräckligt svårt för Oscar att hitta henne.
Oscar räknade högt, samtidigt som han höll för ögonen och tryckte huvudet mot väggen. Ophelia smög långsamt in över tröskeln till finrummet. Där inne såg det ut som i ett museum. Kuddarna i soffan var oklanderligt puffade. Fransarna på den stora mattan var utsträckta som om de var kammade med en luskam. Duken på bordet och gardinerna såg ut att vara spegelblanka.
Ophelia såg sig om efter ett lämpligt gömställe. Längst in i rummet, till vänster om soffan hängde ett meterbrett, grönt draperi på en stång. Där. Bakom det draperiet kan jag gömma mig. Hon smög långsamt fram över golvet tills hon kom fram till draperiet. Försiktigt lyfte hon det åt sidan och smet in mellan draperiet och väggen.
”Nu kommer jag”, hörde hon Oscar ropa. Ophelia tryckte sig mot väggen. Men bakom henne var det något som skavde mot hennes rygg. Ett handtag. Hon vände på huvudet och tittade på väggen. Det var inte en vägg där. Draperiet dolde en dörr. Varför är det en dörr här? Den har jag aldrig sett förut. Ophelia insåg att draperiet inte var där för utsmyckning. Hon insåg att det hängde där för att dölja dörren.
”Oscar!” ropade hon så tyst hon kunde. ”Kom hit. Kom så får du se något.”
Oscar hörde henne och kom genast in i vardagsrummet. ”Du vet väl att vi inte får vara här”, sa han.
”Lägg av”, väste Ophelia. ”Strunt i det. Kom och titta.”
Oscar kom fram till draperiet. Han tittade storögt på dörren. ”Vågar vi…” började han.
Ophelia svarade inte. Hon bara nickade. Försiktigt tryckte hon ned handtaget. Det var trögt. Hon fick nästan ställa sig på tå när hon tryckte till handtaget nedåt. Ett skarpt, gnisslande ljud ekade genom rummet. Oscar slutade andas. Han vågade nästan inte röra sig, utan väntade på att mamma skulle komma inspringandes och skälla ut dem.
Men ingen mamma kom. Och Ophelia gav sig inte. Hon fortsatte att trycka ned handtaget tills det tog stopp. Nu är det nere. Nu kan jag öppna. Om jag vågar, tänkte hon medan hon stirrade på den bastanta trädörren.
Handtaget hade varit trögt. Men dörren gled upp desto lättare. Med en ljudlös svepning gled dörren upp likt en…
Det första som slog Ophelia var den rena doften. Hon hade förväntat sig något helt annat. En gömd skattkammare eller en hemlig fängelsehåla ska ju lukta skunk. Men här luktade det inte skunk. Här luktade det rent och fräscht. Hon kände igen doften. Men hon visste inte varför.
Oscar stod tätt bakom Ophelia och kikade fram bakom hennes klänning. Hans ögon vidgades av det han fick se. Sakta lät han sin vänstra hand fatta tag i sin storasysters högra hand. Han tog tag i hennes hand och klämde åt. Hårt.
Ophelia kände hur Oscar klamrade sig fast i hennes hand. Och hon kände sig glad för det. Hon förstod inte riktigt det hon såg framför sig. Rummet i sig var ett relativt oansenligt rum, stort som ett normalt sovrum. Men aldrig tidigare hade hon sett ett rum som innehöll så mycket saker. Väggarna var klädda av en ljus tapet. Men det var knappt Ophelia kunde se något av tapeten. Nästan hela tapeten var täckt av föremål som var uppspikade på väggarna. Ophelia gick långsamt runt i rummet och tittade på föremålen på väggarna. Där fanns tavlor, fotografier, ett uppstoppat gethuvud, en vitmålad avbruten träbit, en uppsättning torkade vita rosor, en vadderad tavla full av märken och pins, konsertbiljetter och en vit, sliten t-shirt. Och mycket, mycket mer.
Sedan var det bordet och bokhyllorna. Ett vitlaserat träbord stod placerat under ett litet fönster som vette ut mot gräsmattan bakom huset. På var sida om bordet stod en bokhylla i samma vitlaserade utformning.
Såväl bordet som bokhyllorna var fulla av objekt. Ophelia och Oscar stannade i mitten av rummet och tittade långsamt på alla sakerna. Där stod en glasburk fylld av kritvit sand, ett trasigt armbandsur, en grön leksaksbil, en sliten docka som saknade en arm och… mycket, mycket mer.
Ophelia fick en känsla av omsorg. Detta var absolut inte någon unken skattkammare. Detta var absolut inte någon hemlig fängelsehåla. Detta var något levande. Detta var något som andades liv. Detta var något som fyllde luften av en fräsch, ren och härlig känsla. Ophelia såg på alla sakerna omkring henne. Det var som om de tittade tillbaka på henne. Det var som att de försökte berätta något för henne. Tavlorna ville berätta. Den vitmålade träbiten ville berätta. Glasburken med sand ville berätta. Dockan ville berätta. Det verkade som att de var och en hade en historia att berätta.
Oscar gick långsamt fram till bordet. Mitt på bordet stod ett fotografi i en vackert utsirad silverram. ”Titta”, sa Oscar. ”Det är ju du Ophelia.”
Han lyfte upp ramen med fotografiet på det. Vid en första anblick verkade det som att Oscar hade rätt. Flickan på fotografiet såg onekligen ut som Ophelia. Håret. Ögonen. Kindbenen. Munnen. Näsan. De såg alla ut att vara en kopia av Ophelia. Men det var inte hon.
”Kom!” sa Oscar till Ophelia. ”Kom så går vi och frågar mormor.” Han tog fotografiet i ena handen och Ophelia i den andra. Instinktivt tvekade Ophelia och försökte hålla tillbaka Oscar. Det här rummet fick de säkerligen inte vara i. Vi måste stänga om oss igen och låtsas som att vi inte har varit här, tänkte hon. Men till slut tog nyfiken överhand. Hon följde med Oscar ut genom dörren igen. De drog bort draperiet och gick långsamt ut till verandan.
Där ute på verandan satt hon. Deras älskade mormor. Hon satt i sin älskade gungstol. Det var alltid en sådan fridfull stämning runt mormor. Så länge som Ophelia kunde minnas hade hon alltid älskat att vara i närheten av sin mormor. Hon blev alltid så…. Lugn. Harmonisk. Glad.
Men Oscar var allt annat än lugn. ”Mormor, mormor! Vem är det här?” Han sprang fram till sin mormor, viftande med fotografiet. Mormor tittade upp mot dem. Ophelia var orolig för hur hon skulle reagera. Även om hon aldrig hade sett sin mormor arg, trodde hon att de nu hade gått över gränsen. Men mormor blev inte arg. Hon tog emot fotografiet av Oscar. Hon tog det varsamt med båda händerna och satte det i sitt knä. Ett sällsamt leende spred sig över hennes läppar.
”Kära barn. Jag tror att det har blivit dags nu”, sa hon med sin underbara, rogivande röst. ”Sätt er ner.”
Ophelia och Oscar gjorde som hon hade sagt. De satte sig långsamt ned på verandagolvet. Spänt tittade de på sin mormor och väntade. En lång stund satt mormor tyst och tittade på fotografiet. Till slut började hon att prata igen.
”Once upon a time…”, började hon.
TACK F. för att du har givit mig början på det jag vill skriva och lovar att så skall ske ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar