Jag tror starkt på att det finns någon slags röd tråd i livet.
Det har hänt mig vid flertal gånger att vissa små beslut jag har tagit har inneburit att jag har träffat på människor från "förr".
Sådana handlingar som kan tyckas omedvetna har gjort att jag har lett åt att världen är liten, att saker & ting knyts på något sätt samman.
På grund av mitt intresse för det verbala språket har några av de få möten jag har haft under åren gjort att jag har kommit i kontakt med människor som har eller som vill skriva en bok. Detta är bara ett litet exempel på hur det kan ty sig ... Attraktionslagen försöker kanske säga till mig att jag skall ... och inte bara "skriva att jag vill" =)
Historier knyts samman på ett märkligt sätt, man träffar på människor som känner någon som även du känner och oooops så kan dessa komma i kontakt med varandra.
Detta skedde mig för inte så länge sedan och igår fick just två personer som inte har setts på 15 år mötas.
Jag sa alltid till min fd att något jag saknar i mötet med vänner är saknaden av samtal från "old times".
Jag uppmärksammade ofta hur lätt han och hans vänner tog just upp gamla minnen när de var hemma hos oss och det gjorde också att jag kände att jag själv inte hade den möjligheten då mina gamla minnen finns förvisso inom mig men de finns även inom andra som inte finns i min närhet då jag är ej född i landet och minnen från mina första 20 åren finns i Italia.
Att just sitta och lyssna på hur Annika och L. mindes olika händelser, om hur de blir påminda om olika ting kändes därför roligt att se och höra.
"Minns du när ... ?"
"Det gjorde jag inte men ... ja, så var det" och så några skratt som följd.
Jag älskar historier från förr.
Hur viktigt det än är att leva i nuet är vi trots allt en produkt om det som har varit och så inser man också att hjärnan är en otrolig mekanism då man oftast minns positiva händelser, roliga sådana som gör att mungiporna reser sig lite lätt.
Detta egenskap får mig att förstå hur otrolig smart hjärnan egentligen är.
Här sitter Annika på en uteservering i Varberg, den enda som med vår stora förvåning var öppen i centrum.
Vänner som man har haft i många år blir därför väldigt viktiga. Det är med dem som man kan få de skratten om saker från förr... and i love it ...
L. påpekade att han blev förvånad över att jag inte tog så stor plats igår. Han hade den bilden av mig men så insåg han sanningen.
Ibland skall man uppmuntra och lyssna andras samtal då meningen med denna utflykt till Varberg var inte jag...
Med denna fantastiska vän har jag mååååånga minnen, många skratt där tårar har runnit då jag inte har kunnat hejda mig, många tolkningar om livet, många samtal om hur män tänker och beter sig.
Ni kanske känner igen den klassiska "kvinnliga" frågan:
"Han sa så. Vad tror du det betyder? Vad tror du att han menar?"
En fråga som idag får mig att skratta. Jag tror inte att jag har ställt den på länge.
Kanske är svaret att jag har slutat analysera. Jag har kanske idag kommit till den insikten att det han sa kanske helt enkelt betyder det han sa och letar helt enkelt inte efter undermeningar =)
Tänker vidare och inser ytterligare en sanning. Anledningen till att jag inte har analyserat en mans beteende på åratal har nog även med saknaden av intresse för någon...
Lurigt ...
Frågan som återstår är om jag kommer att lyfta på luren någon gång och ringa till min väninna i Varberg för att ställa just den question or not.
Min kära vän: vi ses snart igen.
Underbart att inga år går numera mellan våra träffar.
Då det är jag som kan ta mig till dig hade jag inte förlåtit mig om jag inte hade gjort det.
Life is too short & you re too important for me.
Häromnatten på en balkong i Göteborg samtalade jag och P. om retorik.
Skall nu läsa igenom min text och uppmärksamma hur många "man" jag har använt istället för att formulera om meningen till att "jag ... "
Jag skall bli bättre på att inte skriva i "man form" men det är lätt gjort att man gör det...
OOOOPS! Ni ser ju ... =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar