EN SANNING I MITT LIV ...

Detta inlägg angående artikeln som idag finns i Aftonbladet angående det som inträffade i mitt liv för exakt 2 år sedan och som jag berättade igår i en intervju.

Tunga dagar för två år sedan och tunga dagar i dagarna då något jag skäms för och inte är stolt över skall nu få rubriker och påminna mig om det misstag jag gjorde en gång, ett misstag som jag har fått leva med, ett misstag som jag betalade tillbaka, ett misstag som fick mig att frivilligt söka psykolog hjälp för förståelsen om "hur kunde jag göra det?"

Jag vill påpeka att det jag skriver är inte menat som en ursäkt för är man vuxen så är man alltid ansvarig för sina handlingar men jag skriver som en berättelse och som en liten förklaring bland många andra mer privata.

Vissa saker som jag får kritik för står jag för då det är medvetna val som jag står upp för, men att få kritik för något som jag inte "vill vara" känns otroligt jobbigt och sätter sig som "ångest" runt hjärtat.

Som för två år sedan vill jag nu bara ligga i fosterställning och sova men jag gjorde det inte då och tänker inte göra det nu heller ...

Som många andra i livet har jag en ryggsäck fylld med stenar. Vissa stenar är små, vissa stora.

Vissa människor hanterar sina stenar genom att bli sjukskrivna, vissa genom att begå självmord, vissa genom att leva "ett normalt liv" (vad det nu innefattar), vissa genom att göra något som de skäms för. 

Det är så lätt att vara efterklok men något jag idag inte kan göra är att vrida tillbaka klockan, att inte få det ogjort går tyvärr inte. Hade detta varit en möjlighet så hade jag mer än gärna tagit den.

Det jag kunde göra då var att ta mitt ansvar, berätta och försöka göra det rätta av det orätta.
Jag hade sömnlösa nätter och hade en sådan ångest över att jag gjorde något som inte var "jag" så det var med skam och lättnad som jag anmälde mig på polishuset tillsammans med min dåvarande VD.
Parallellt sökte jag psykolog hjälp för att försöka förstå min handling och två år senare går jag fortfarande till henne för att bearbeta alla mina stenar.
Att ta tag i sig själv var och är det enda rätta.

Sedan min lilla var ett litet barn har jag varit noga med att hon aldrig skulle säga "dum" om andra människor eller sig själv.

Man kan göra dumma handlingar men man är inte dum för detta.

Just den insikten har nog varit stark och har varit som en räddning för mig.

Jag gjorde något som jag skämdes och skäms över men hela min personlighet grundas inte på en orätt handling.

Då som nu känner jag starkt att jag är TROTS detta en underbar och charmig människa som har en historia och som faktiskt är en person med all den ödmjukhet som detta innefattar.

Jag är inte perfekt, långt ifrån men jag har mina bra sidor som är fler än de dåliga.

Att få se sitt namn med mindre smickrande rubriker om en sanning som var för två år sedan kommer att kräva all min tro på mig själv. Att fela är mänskligt så länge man lär sig av sina misstag och gör det man kan göra för att försöka göra det rätta av händelsen.

Jag är allt för medveten om att serien, den publiciteten som den innebär kommer ändå att göra att spekulationer dyker upp så jag känner att det är bättre för mig och min dotter att själv berätta att ja, jag gjorde något som jag skäms och har ångest över för och erkänna att jag är en mänsklig varelse med sina brister.

I min lilla familj förlåter vi varandra för våra misstag och vi lyfter varandra i tron att det är så man gör då "strong people don´t put other down. They lift them up."

Alla böcker om självförverkligande, om att man skall tänka positivt om sig själv och att inte låta andras sanningar bli mina kommer nog att behövas för det är inga lätta dagar och veckor som väntar men en sak känner jag mig stark i.
Jag har nu berättat och jag känner redan att en större sten har fallit från ryggsäcken.
En dag i sänder ...

Jag vill tillägga att jag inte kommer att mer kommentera denna händelse specifikt och i detaljer då framtiden är framför mig och det förflutna bakom mig.

Och så den frågan som kommer naturligt i detta.
"Michela, skulle du ha tackat ja till serien om du hade vetat att detta skulle nu komma ut i rubriker?"
Jag är 40 år, snart 41 och även om blond så är jag inte totalt dum.
Självklart visste jag att detta skulle hända då att berätta är ett medvetet val så svaret är JA,jag skulle trots detta tacka ja.

Anledningen är så otrolig enkel.
Trots det du tror har jag en otrolig självkänsla och är stark i mig själv. Att berätta detta kräver mod och styrka och även om just nu är det ångesten som präglar mig mest så är de andra min grund.
Jag hade ångrat mig hela mitt liv om jag hade tackat "nej" till serien trots dagens rubrik för en händelse skall inte skrämma mig från att göra det jag vill göra.

Om svaret är detsamma om två tre månader vet jag inte men just nu har jag bara sett till att berätta något som jag ändå inte hade uteblivit att berätta den dagen min bok är skriven och som finns som en "do thing på min bucket list".
"Vidare är frågan, hade du tackat ja trots att nu din dotter får reda på allt detta?"
Mitt svar är fortfarande JA för det jag lär henne är att det det är mänskligt att fela så länge man lär sig av dem och tar sitt ansvar.
Vi lever i ett samhälle där självmord har en otrolig hög statistik. Anledningarna är många men en av dem är nog den att alla har tron att de skall visa upp en "perfekt jag".

När det gäller sådant finns det ingen plastikkirurg i världen som kan göra dig perfekt och jag lär henne att den dagen hon själv felar i något så finns det inga dömande ord att komma med men en famn som kommer att krama henne.
Felaktiga handlingar skall inte prägla hela dig, det är min starka åsikt.
Med dessa ord tar jag mig i kragen och tar tag i denna dag <3