ETT FARVÄL ...

Med svullna ögon och huvudvärk är jag nu hemma men de känslor och tankar som har präglat dagen.

Klockan 8.30 tog jag tåget till Varberg för att åka till min väninna Annika vars son William förlorade kampen mot sitt missbruk och dog i hennes lägenhet för ca 3 veckor sedan.

Jag trodde och hoppades att jag skulle stå för styrkan, jag ville vara den pelare som Annika behövde idag men så fel jag hade ... Redan på tåget kom tårarna och när jag närmade mig lägenheten kände jag bara för att gråta vilket jag fick göra när Annika öppnade dörren.

Vi kramades och grät ...

Sedan gick vi in till vardagsrummet då Annika har sin svåra sjukdom som innebär att kroppen inte kan bära henne, att energin bara försvinner. 

Vi pratade om William, vi grät och vi log åt vissa minnen.

Hjärnan & hjärtan orkar inte gråta hela tiden dag in och dag ut så de små glimten är guld värda innan det andra sköljer över en igen.

Jag hade med mig lite kläder som hon fick prova och hon valde en svart klänning med mina snygga pumps.

William var mån om sitt utseende och vi skulle inte göra honom besviken ... <3

Jag kammade, fönade och plattade Annikas hår för att sedan välkomna grannen som jobbar som frisör  och som hjälpte Annika med att sätta upp håret vid sidorna.

Några underbara tv-reportrar kom för att filma henne under denna dag, för att visa att missbruk dödar, för att visa att den vård som skall hjälpa handlar bara om vackra ord skrivna ner på papper i tron att en ideologi skall hjälpa när så ofta inte är fallet.

Annika vill visa att det är människor som dör, att det är familjer som sörjer dem och att vi måste göra något för att förändra något som inte fungerar och som dödar fler än bara William.

Jag frågade om jag fick blogga och ta några kort och det ville hon för att om någon som läser detta kan ändra sin inställning till missbrukare, om någon som läser detta skänker en summa till Svenska Brukarföreningen så har detta inlägg gjort en skillnad vilket jag självklart hoppas på ...

Vid 11.45 körde jag Annika i sin rullstol ner till kyrkan där Birgitta Sahlsten som även är min psykolog väntade och tog emot kommande gäster. 

Det var Lènbergs Begravningsbyrå som samordnade begravningen och jag skulle själv välja just dem för de fantastiska människor de är och för den ödmjukhet och empati som alltid lyser i allt de gör och tar hand om.

När vi kom in och såg kistan så var det både smärtsamt och vackert.

Det går inte att beskriva med ord den känslostorm jag upplevde och de emotioner som Annika tvingades gå igenom. Smärta, en sådan som inte går att förstå när man själv inte har upplevt den, en sådan som gör ont mer än allt annat på jorden: smärtan över att ens egna barn aldrig mer kommer tillbaka.

Att se min väninnas smärta under hela begravningen gjorde mig så ledsen och jag som många andra grät åt hennes vägnar, för den mardrömmen som hon och resten av familjen går igenom, för William som ville leva och som bad om hjälp för att just klara kampen mot drogerna och för all den historik om missbruk och tankar kring döden som jag själv har upplevt i mitt liv.

Det var en otrolig vacker cerimoni med Birgitta Sahlsten och kyrkoherden Anders Moqvist som höll fantastiska och mänskliga tal och med sång som fick mig att vilja applådera mitt i en begravning.

Paolo Mendonca sjöng en egen komponerad låt

"Angels Calling" samt "The last words"

Så vackra i texten och i musiken så att man bara ville sjunga med utan att kunna orden.

Jag har kommit hem från begravningen på William Petzäll, en kille som jag lärde känna som 5-6 åring och som jag träffade när han troligtvis hade sin bästa period i livet.

Under ett tal sas det idag att William hade vid flertal gånger sagt att de bästa minnena är från barndomen när han och mamma hade sina myskvällar framför teven med film och godis.

Detta som en påminnelse att det krävs inte mycket för att göra våra barn glada och detta som en påminnelse för att missbruk är en kamp för livet.

Lider du av den be om hjälp och känner du någon som lider så gör allt som går för att den personen skall få hjälp.

Annika kommer när hon är starkare att fortsätta den kampen som William startade politiskt för att få en bättre vård för missbrukare i Sverige.

Kampen finns redan idag och det är Svenska Brukarföreningen som har alltid funnits för Wille som driver den på bästa sätt enligt Annika och många insatta.

Annika ber de som vill och kan att stödja dem genom att lika, läsa och skänka en summa till dem så att någon missbrukare kan få gå till tandläkaren, kläder och annat som tillhör livets nödvändigheter.

Bakom ett missbruk finns en människa och att dö är inget val man gör, det är resultatet av en lång lidelse och en lång kamp för överlevnad.

http://www.facebook.com/svenska.brukarforeningen

Vi alla kan hjälpa genom vår ekonomiska stöd och framförallt genom vår egna inställning.

Sista låten som spelades var My Way för vad man än tycker så gjorde William det inte alla gör.

Han försökte göra sin röst hörd i viktiga frågor och i viktiga övertygelser oavsett hur känsliga dessa kunde vara att ta upp.

Nu vilar du William och som Paolo sjöng i kyrkan "The Angels are calling"

Ditt skepp vandrar vidare som Birgitta uttryckte och du har och kommer att göra en skillnad för många andra <3

En stor kram från andra sidan <3 <3 <3