Igår vid 21.30 ringde jag upp min väninna Annika vars son William Petzäll hittades livlös i hennes lägenhet för snart tre veckor sedan. William sov där sedan han själv hade hittat sin väninna död i sin egna lägenhet.
Han klarade inte längre av att sova där...
Annika var själv då på sjukhuset efter att ha tillbringat där natten då hon själv lider av en fruktansvärd sjukdom som går under benämningen Pots.
När hon med bil hämtades och närmade sig sin lägenhet såg hon att området var spärrat och att det stod polisbilar parkerade.
Hennes blick mötte polismannens, hon såg sin pappa och hans ansiktsuttryck gav inga större förhoppningar.
Hon hoppades på att William hade gjort något dumt, att det var anledningen till de tagna uttrycken, till polisbilarna för då hade hon konfronterats med något man kan tillsammans ta sig igenom hur hemskt det än kan vara. När ordet "död" sas fanns dock inget hopp längre och hon konfronterades med det hemskaste som kan hända och som är varje förälders största fruktan och skräck.
Samtidigt som detta kom även baksidan av att William var ett igenkänt ansikte. Några journalister tog respektlöst kort på när polismännen gick in i lägenhet och tog inga som helst hänsyn till den förtvivlan som skedde framför deras ögon.
Igår pratade Annika och jag i fyra timmar. Först vid 1.30-2 la jag på luren och det var timmar av sorg och hopp vi hade då gått igenom.
Första veckan efter Williams död var hon så fokuserad på den mediala biten. Hon "tvingades" då hålla sig skärp för att orka.
Journalister ringde konstant och det enda hon bad om var "granska vården för narkotika missbrukare", ord som gick fram då Williams död har nu börjat leda till att frågor väcks och svar inväntas.
Efter första veckan kom dock tystnaden. Det ringde inte längre 24 timmar om dygnet, människor återgick till sina liv och hon skulle till sitt? En omöjlighet så klart då livet är inte längre sig lik.
Annikas föräldrar har en dubbel sorg att leva med som kanske inte många tänker på.
De tvingas se sin sjuka dotter uppleva denna mardröm samtidigt som de sörjer Williams död.
Tänk dig så ledsen du blir när du ser ditt barn lida för att någon annan har varit "dum" mot honom/henne, bara det är så hemskt att jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur de orkar men de orkar för Annikas skull, för att vara starka även åt henne.
Tänker på er Irene & Göran ...
På torsdag samlas vänner och familj för att ta farväl av William, en stark och svag man men en man som ville leva och som hade som framtidsplan att bli gymnasielärare.
Han hoppades på att hjälpen skulle komma i form av en metadon behandling, en behandling som han trodde på och en behandling som aldrig kom trots vädjan, trots att han hade prövat "allt annat" innan dess.
När kroppen och psyket orkar kommer Annika att föra vidare Williams hjärte frågor, det han brann för sedan han hade själv "gått ut" med att han led av ett missbruk. Han fick själv uppleva hur hemskt det ligger till i Sverige gällande narkotika politiken och han ville förändra, förbättra, debattera.
Strävan efter den berömda "noll toleransen" leder till att människor dör, unga sådana med behov av hjälp och där noll toleransen innebär ett hån och ett dödsdom.
Skall man hålla sig till en ideologi även när detta innebär att flera människor dör varje ord pga. denna ideologi?
På torsdag åker jag till Varberg något tidigare för att hjälpa Annika när hon "naken" möter mig i sin lägenhet och för att sedan hjälpa henne att få på sig den "mask" som smink och snygga kläder innebär, en mask som William hade uppskattat då han själv var alltid så kläd medveten.
När vi pratade mitt i natten berättade hon en sorglig historia där den berörda personen hade sagt "ät fläskfilé även en tisdag", enkla ord som dock rymmer så mycker.
Vi människor är så duktiga på att "skjuta upp" saker och ting till en "jag gör det i framtiden" men så missar man en viktig lärdom.
Vi vet inte alltid om den framtiden finns ...
Annika och jag är människor som lever.
Att leva innebär inte att gå ut på krogen för det har jag inte gjort på 3 år och även då tvingade jag mig ut ibland då jag har alltid ogillat det men att leva innebär att göra det du vill utan att tänka på vad andra tyker om det.
Annika har åkt på dejter till NY, Los Angeles, Marocko och andra städer i vår värld.
Ibland var dessa "inget att ha" men idag när hon är säng liggandes och att gå ut och ta en glass är ingen säkerhet och en kamp så var minnena på de skratten om de dejterna "något att ha".
Upplevda upplevelser hur dumma dessa än kan låta i andras öron är mer värda en framtidsupplevelser som de flesta gömmer sig bakom då de inte vågar förverkliga sina drömmar, fantasier.
Det är just dessa människor som blir bittra och måste kritisera de som vågar...
Tänk på att göra ibland det oväntat, tänk på att göra din vardag till en liten fest för du vet inte vad kommer att hända...
Fyra timmars samtal med min väninna Annika, en sjuk person som nu även får uppleva och gå igenom den mardrömmen som att förlora sitt barn innebär men ändå log jag när jag la på då jag med förundran konstaterade att hon kan konsten att ge energi, en raritet idag i ett samhälle där kritik är mer vanligt än att lyfta upp människor.
På torsdag och alla andra dagarna i livet finns jag där min vän därför att jag älskar dig för det du har gjort, för det du gör och för det du kommer att göra.
Älskar dig <3
Hej,
SvaraRaderaFörst, beklagar generellt tragedin.
Generellt, håller med, för många är oroade över det som har hänt eller inte har hänt istället för att fokusera på det som händer just nu. Många ältar även om saker som kanske aldrig händer istället för att prata om hur löser vi saker just nu.
Livet skall vara roligt hela tiden.
Det är roligt med minnen, det är roligt att ha försökt även om man misslyckas, just för att minnet av att ha försökt stärker.
Glöm inte att uppskatta allt nuet även i sorgligheten när det det väl händer så att minnet av avskedet inte färgas av allt som hänt eller inte kan komma hända, det lär finnas många andra tillfällen för det.
Ge dig själv en fantastisk helg,
R