R.I.P. WILLIAM ...

Nicole och jag har legat i soffan och kramats sedan jag la på luren efter att ha pratat med min väninna Annika vars son William hittades död idag.

Hur förklarar man döden? Vad säger man till familjen när man ringer?

När Annika svarade fick jag inte fram ett ljud och inte så hon heller.

Ibland behövs inga ord, vi grät, grät och grät.

Jag grät för den tragedin som har inträffat, för det hon har gått igenom under så många år och går igenom, för den kampen mot missbruket som Wille led av, för det värsta som kan hända en förälder: att ens barn går bort före en själv.

En mardröm som nu är verklig för min väninna och jag kan inte ens tänka eller förstå hur det kan kännas. 

Median, allmänheten har under åren haft och visat upp en bild av William som jag aldrig har själv haft, sett eller erfarit av.

För mig är han fortfarande den söta pojken på 8 år som alltid var artig och snäll, som älskade djur och som alltid följde med på basket matcherna då drömmen om att bli basket spelare ofta fanns där.

Jag minns också när han fick reda på att jag hade fött en dotter. Då vände han sig till sin mamma och förvånad frågade han henne "Betyder det att Michela har gjort DET?"

Ett oskyldigt kommentar som fick mig att le då som nu.

När jag försökte åka skidor en gång i Sunne skrattade han hela kvällen åt den synen jag hade bjudit på.

Han sov över hos mig och min dåvarande sambo en kväll och tillsammans satt vi i köket och pratade samtidigt som vi åt pannkakor.

Han tog aldrig stor plats och visade alltid stor omtanke.

Sist jag såg Wille var för 2 veckor sedan då han kom till butiken för att hämta en kasse med kläder till den insamlig han hade ordnat för att se till att hemlösa narkotikamissbrukare skulle få just kläder och på det sättet känna lite värdighet i något som känns självklart men som inte är en självklarhet för alla.
Han tackade för allt jag hade samlat till andra. Jag tänkte då att jag gjorde det enkla medan han gjorde det som kräver engagemang, ett engagemang som jag hoppades skulle hjälpa honom ifrån det som som är en daglig mardröm för många: ett missbruk.

Som omslagsbild hade han ett budskap då missbruk var just en del av hans verklighet, en verklighet som han försökte kämpa mot, en verklighet som han ville ha hjälp för, ett missbruk som skapar förändring och som inte är du.

Jag fick chansen att känna dig långt ifrån den mediala bilden, före missbruket och det är den bilden jag ler och gråter för ikväll för det är den som är du.

Det är så jag minns dig Wille och det kan ingen ändra.

Jag hoppas att du får vila i frid  

Wille blev 24 år <3