ORON HOS MITT BARN ...

Natten har varit känslosam och jag kan inte ens föreställa mig hur den har varit för Williams familj.

Igår kväll satt Nicole bredvid mig när jag fick reda på att Wille hade somnat in så hon såg mig gråta, prata, ringa och gråta igen.

När jag sedan fokuserade på henne började hon själv gråta och mellan snyftningarna sa hon flertal gånger att hon inte ville att jag skulle dö...

Helt plötsligt blev hon medveten om att vi människor kan lämna varandra pga. döden.

Hennes oro ledde till att vi låg på en madrass på golvet och omfamnade varandra samtidigt som jag försökte förklara att jag mådde bra och att jag hade inga intentioner att lämna henne.

Hon frågade om det är 112 hon måste ringa om det händer något, vilket jag bekräftade.

Självklart är det viktigt även för henne att veta vad hon kan göra om något händer för även om jag gjorde det igår så kan ingen lova att inget kan hända en...

Livet är så skör och jag hoppas med hela mitt hjärta att Williams bortgång kan bli en väckarklocka för frågor som rör hjälpen till missbrukare och att andra som funderar på att testa olika droger håller sig ifrån dem. Risken finns för att man ej kan ta sig ur det.

Den typen av nyfikenhet kan man vara utan ...

Idag har jag annars verkligen fokuserat på min dotter som dagligen får stå ut med att ha en mamma som tänker mycket jobb.

Både Jessica och jag hade lovat våra respektive barn att idag skulle ingenting 

 komma emellan. Nicole och jag åkte till Liseberg med Nicoles kompis Alice och hennes mamma och hade fyra mysiga timmar bland gröna kaniner och lotterier.

Om detta i nästa inlägg <3