ATT SKAKA HAND

Under min sk. sittning hos min psykolog fick jag berätta om de sista händelserna, om tankar, idéer och viktigast ... om hur jag mår.

Jag mår bra MEN (dessa små men som smyger sig ofta in bland meningar och som gör att första satsen försvinner för att göra plats åt det som står efter ordet "men") känner att det finns "mer" i mig...

Hon lyssnade och så dök mina tankar om den boken jag vill skriva åter upp.

Denna berömda bok som jag har talat om sedan jag var ca 15 år gammal ... Under det senaste halvåret har jag ventilerat om den fram och tillbaka och så många intelligenta människor med höga positioner har uttalat orden 

"Michela, DO IT, WRITE IT!!!!"

Av någon anledning så finns det människor som själva har lyckats i livet på diverse olika sätt som tycker att jag har något i mitt skrivande, i min karisma, i min personlighet som jag borde få ner. De tror helt enkelt på mig, troligtvis mer än jag tror på mig själv.

Jag såg att min psykolog tänkte och så sa hon de bästa orden hon kunde uttala:

"Michela, du har en intressant och annorlunda historia. Du är verbal, intelligent och karismatisk. SKRIV!

Vänta inte längre, gör det NU"

Hon fortsatte med att säga att även hon tror så starkt på mig att hon är villig att investera sin tid på att hjälpa mig revidera den när den är skriven. Hon kommer att granska den på ett psykologiskt sätt så att det jag skriver inte kan på något sätt varken skada min dotter eller de personer som av diverse olika anledningar har med mitt liv att göra och som jag inte vill "hänga ut" allt för mycket.

Vi skakade hand. En symbolisk gest som dock är värd mycket... När jag skakar hand lovar jag och lovar jag måste jag fullfölja det.

Jag ställde en obekväm fråga som tynger mig lite då jag upplever själv att i konversationen med en man så är jag sällan nyfiken, jag gillar helt enkelt att prata om mig själv även om jag är en bra lyssnare.

Hennes svar på min fråga om varför jag är sådan, om det har med egoism eller ointresse att göra är av annan slag. Hon menar att jag är så uppfylld av mig själv, av alla händelser som har inträffat under mina 40 år att jag bubblar av min egen historia och att det är därför viktigt att jag skriver av mig.

Detta beskriver hon som något "vanligt" bland riktiga författare innan de skall börja skriva...

Frågade även om jag är "onormal" som inte söker efter "kärleken" och hennes svar gav mig en sådan lugn som fick mig att må bra, väldigt bra.

"Fortsätt att dejta när du vill och har lust. Ta ut de roliga bitarna av detta men du vet så väl Michela att skulle du bli kär skulle du nog inte fullfölja ditt plan om boken då kärleken skulle innebära en prioritering som du egentligen inte vill ha. Glöm kärlek, koncentrera dig på målet, på boken och när den är klar skall du se att du 99,99% kommer att ha ett förhållande. Vänta dock i 4-5 år. Ta hand om din lilla, ditt företag, boken och dig själv."

Hon sa i ord det jag har omedvetet känt i hjärtat...

TACK!

Då jag vet att ni som har erbjudit Er hjälp läser emellanåt min blog så säger jag följande:

"Ta kontakt med mig och hjälp mig att komma igång, nu vill jag börja skriva i ord det jag har i mig, nu har jag skakat hand på något som jag har väntat att göra i 25 år."

Några år kommer att gå åt för detta då det får bli något jag gör på min fritid men jag behöver all hjälp jag kan få ..

Jag ryser av den känsla att så många tror på mig och ja, ... jag tror faktiskt på mig själv ... =)