Passion för livet.
Hur många av oss misströstar för minsta lilla? Hur många gör inte det?
Jag har en väninna som i flera år nu har varit så sjuk att hon inte kan leva "ett vanligt" liv.
Med vanligt menar jag här att göra vanliga ting som att kunna gå ut en kväll med vänner, att kunna åka på en spännande resa, att kunna planera helt enkelt för något man vill göra...
Idag kan hon inte det...
Hälsan kan inte styras och ibland blir hon fånge i sin egen kropp.
Trots att det var sååå länge sedan vi sågs fanns där inga dömande ord över att jag inte har hört av mig tidigare eller inte funnits där, hon väljer istället att bli glad för att vi träffades idag och glädjas av det som är.
Ofta när en person får frågan om vad som har hänt sedan sist blir svaret "inget speciellt".
Något gemensamt för oss är att våra liv kantas av händelser, negativa & positiva MEN händelser som berikar oss på olika sätt...
Vi kommer med stor sannolikhet att aldrig någonsin kunna tänka enligt "ramarna" för vad som anses våra "normalt" för att våra referensramar är allt annat än normala.
En promenad på stan kan se ut så här ...
En kvinna som träffade Annika första gången hon använde sin hjälpreda förvånade sig över Annikas stora leende.
Något som vi själva kanske ser som något som skulle få oss att bli ledsna innebär istället för henne en stor frihet och en anledning till skratt...
Referensramarna som alltid styr våra känslor.
Valet att se det positiva eller det negativa, att misströsta eller ej.
Annika berättade för mig något som jag hoppas aldrig kommer att ske för där tänker jag väldigt egoistiskt och väljer istället att se en mängd sherryglas och poker kort på bordet.
Kortspel kräver en motpart och där vill jag ha dig min vän...
Inget prat om väskor kantade vår konversation men istället blev det mycket djupare ämnen som behandlades av våra hjärnor där människans dumhet var faktiskt en av dem.
För mig min vän får du uttala verbet "cementera" för jag vet att du inte använder din verbala förmåga för att se ner på någon.
En liten frågeställning denna söndag i solen på ett tåg mot Borås blir följande.
Det finns en stor acceptans för människors sätt att hantera, icke hantera sprit ute på krogen men den acceptansen finns inte då någon visar prov på att kunna hantera en konversation med en nbjudan till diskussion. Den acceptansen finns inte heller om någon väljer att vara blond samtidigt som hon vill bli tagen på allvar när hon så önskar.
För mig är detta väldigt märkligt... men så är jag varken normal eller född i landet ...
Tack för att du delar med dig av detta Michela, du är en sann vän som ger av din tid till de som inte har det så lätt att komma sig ut som vi med 2 friska ben att gå med.
SvaraRaderaDet var en fin tankeställare du gav mig, även om jag inte har någon fullt så handikappad så har jag många som behöver en extra omtanke som av olika skäl inte vill eller orkar ta sig ut sm jag nu ska kontakta igen för att visa att jag finns där för dom.
Det finns ingen bättre känsla, än att få ett leende åter från någon som man gett extra uppmärksamhet och kunna förgylla dagen för genom att bara vara en fin inlyssnande medmänniska.
Tack än en gång Michela för att du sprider dina goda energier och tanka omkring dig, du gör skillnad!
Tord Sand c",)
Livscoach
En blond liten ängel är du kära Castellari , en frisk fläkt med ett STORT hjärta.
SvaraRadera<3