LYCKA

Jag älskar frågor som ställs till mig.

Anledningen till att jag älskar att besvara frågor som rör min egen persona är att jag får då möjligheten att fundera & reflektera över mina svar.

Oftast är svaret givet från min sida, har det redan klart innan ens frågan är färdigställt men igår fick jag den fråga som vi alla borde ställa till oss själva men som jag blev faktiskt ställd av då jag kunde inte leverera ett snabbt & givet svar på just den viktigaste frågan av de alla:

Vad vill du framförallt lägga till i ditt liv för att skapa mer lycka?

Som filosofi & psykologi intresserad borde man först & främst ifrågasätta tolkningen av ordet lycka innan man försöker sig på ett svar men tror att det som vi alla tänker på när vi hör ordet lycka är den underbara känsla av välmående, insikten att vi ej vill vara någon annanstans än där vi är, att vi känner en inombords glädje ...

Mer lycka eller kanske lycka överhuvudtaget...

Hmmmm ... Jag tror att mitt svar är känslan av att räcka till, att känna att man duger för den man är, att få möjligheten att sprudla & bubbla som man egentligen vill tillåta sig själv att vara & göra utan att vara "rädd" för andras tolkningar över hur man är som person.

Jag tror att jag känner att jag måste hitta en väg där mina egna prioriteringar inte kolliderar så starkt & kontinuerligt med andras, då det är just i de lägen det dåliga samvetet träder i kraft och sätter käpparna i hjulet för den där lyckokänslan.

Jag vill inte höra att man blir anklagad för att man ej förstår vikten av vissa saker då det är just det man gör, men någon annans vikt är inte min egen då olika liv kräver olika prioriteringar, då olika referensramar ger olika perspektiv och då olika målsättningar i livet skapar och är grunden för olika sätt att se på saker & ting.

Har jag besvarat frågan?

Troligtvis inte ...

Försöker ta mig kring den på ett subtilt sätt utan att egentligen lyckas men den frågan är svår och kräver stor reflektion över vem man är och vart man vill komma.

När är jag som lyckligast? Genom denna fråga borde jag lättare kunna närma mig sanningen på den tidigare ställda.

Jag är nog lyckligast när jag inte känner att min hjärna inte har några bekymmer, när jag har haft en underbar dag med min dotter och hund, när jag ser Nicoles glädje över att jag är den mamma som bryr sig och som finns där, när hon får min tid och när jag vet att min lilla hårboll har fått en underbar promenad. 

När dessa tre ting faller på plats så finns det utrymme för glädje.

Vidare känner jag glädje när jag tar en promenad i naturen alldeles själv.

Det är där man ofta upplever den känslan av att man är så mycket mer ... att en slags Varandet finns där i universums hemliga plats och att man skall inte vara allt för rationell i livet.

Känslor, att släppa på dessa känslor som man ibland är så rädd för.

Man vet inte vad dessa tar dig, vad de innebär, var de kommer att leda dig och hur de kommer att påverka dig.

Ovissheten är nog relaterat till en rädsla till att något som gör dig så otroligt glad kan även göra dig så otroligt ledsen.

Hemska tanken att man kanske inte har känt sig riktigt glad på ett tag.

Vi borde verkligen vara glada då vi lever under lyxiga förhållanden jämfört med många i världen men tror mig ändå veta att glädjen finns nog oftare på de platserna än hos oss för de vet något som jag själv eller kanske även du har missat. De vet svaret på vad som gör dem lyckliga ... 

Som en indianhövdning sa till Carl Gustav Jung "Vi är rädda för den vita mannen då dess ansikte ser fruktansvärd ut. Den söker något utan att veta vad den söker"...

Tittar mig i spegeln och undrar om indianhövdningen skulle tycka att jag såg hemsk ut =) men att inte på ett givet sätt kunna leverera svaret på denna fråga får mig att bli mållös över den enkla insikten att man inte vet något som man så enkelt borde veta... Nyckeln till ens egen lycka...