Tidigt denna lediga måndag morgon åkte jag ut till den sommarstuga som har alltid funnits i våra ägor, den stugan som fanns innan jag föddes och den stugan som vi bodde i varje sommar under ca tre veckor när hela familjen var på besök hos mormor & morfar.
Då vi oftast bilade från Italien var man så spänd när bilen äntligen svängde in på Nikolaigatan och pappa sa på svenska "mormor, morfar... " för visst stod mormor & morfar med öppna armar och väntade på att vi skulle komma.
Sedan 4-5 år har den tillhört dock mig & min syster. Vi tog över den då jag fortfarande var sambo & en man fanns då för alla de små och stora sakerna som ett hus faktiskt kräver.
De senaste 3 åren har jag upplevt dock att det har bara blivit ett måste att åka dit för att städa lite och för att se till att vissa saker fungerar. Min syster som bor i Italien har inte heller varit här under sommarhalvåret och huset har fått stå ensamt med undantag för några årliga utflykter.
Vi bestämde oss därför för att sälja & har skrivit på alla pappren för att så skall ske.
När jag dock satte mig i bilen idag för att ta mig till Nikolaigatan kände jag tårarna strömma ut på direkten.
Kunde inte hejda dem & gjorde det inte heller ...
Ibland är ett hus mer än bara 4 väggar. Sommarstugan i Västersjön har varit det stället där vi har haft så fina gemensamma familjeminnen.
Det var den platsen där min pappa var den underbara pappan som han egentligen var. Där kunde han koppla av som han aldrig gjorde annars.
Morfar & jag låg alltid i lillstugan och i lådorna där gömde han alltid Marabou choklad som vi skulle ha när vi låg i var sin säng och läste ... På morgonen gick man sedan till huset där mormor väntade med varm choklad och skorpor med Flora smör som man doppade i chokladen.
Louise & Petter samt jag har döpt lillstugan för "the love house".
Har sagt att den mannen som får sova där med mig är den mannen som jag kommer att ha ett riktigt förhållande med...
Nu när den säljs kommer detta att innebära att jag förblir singel eller att jag kommer att inleda ett förhållande med Petter då han, Louise, jag & Nicole sov där allihopa en Midsommarnatt.
Jag skrattade så att tårarna rann när jag la mig där och alla vi låg på rad =)
Det är så många underbara minnen som hör ihop med denna plats & smärtan att sälja den blev mycket större än vad jag kunde ana.
När jag gick in till grannen för att låna en dammsugare så började jag gråta igen.
Hon kramade mig hårt och då blev det ännu värre ...
Det som är bra i detta är att det bevisar att vissa saker tar på en, att man vårdar de minnen och nu gäller det att försöka första och intala sig själv med det faktum att de underbara minnen är inte borta bara för att stugan säljs ...
Just nu önskade jag mig att någon hemlig köpare köpte den, gjorde i ordning den och gav den tillbaka till oss ... Ringde till min syster för att gratulera på födelsedagen & hon sa samma sak...
Ja, fantisera kan man alltid göra men en sak som kommer inte att framgå av beskrivningen när hon skall säljas är att köparen kommer att få en stuga med en historia, en historia om många olika livsöden, jobbiga sådana men livsöden som här i denna stuga kunde alltid andas ut ...
Stugan har en positiv energi i sina väggar, bland stenarna och i naturen som gör den speciell.
Hon är speciell & därför åkte jag hem till stan för idag är jag den lilla flickan som vill fortsätta att ha sin låtsas stall där med en käpphäst i, för idag trots vetenskapen att vi inte klarar av att ta hand om henne så som hon förtjänar är smärtan att inte ha henne kvar för stor.
Ibland är man stark, ibland är man svag ... Styrkan ligger dock även i att bekänna sin svaghet vilket jag gör i skrivande stund.
Med dessa orden har jag ventilerat ut min lilla sorg & hoppas att mormor & morfar tittar ner från himlen och tänker & förstår att minnena kommer alltid att bo inom mig ...
På en liten skylt i stugan står följande ord som en påminnelse till det självklara:
We believe in Angels ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar