OM ARTIKELN I XTRA BORÅS

För exakt en vecka sedan kom Joakim och Anna från lokaltidningen Xtra Borås för att göra en intervju då varje vecka presenteras i tidningen en porträtt om olika personligheter i vår småstad Borås.

Artikeln skulle först och främst handla om bloggandet och utseendefixeringen, två ämnen den belyser och där jag känner igen vad jag har sagt, något jag vill påpeka att jag gör då ibland kan viceversa inträffa.

Jag gillade frågan om "vad är du för figur?" där jag svarade att jag är en blandning av "Nalle Pooh, Samantha i Sex and the City och Pippi Långstrump".

Nalle Pooh för att han gillar socker och älskar att tänka, filosofera.

 Samantha för att hon inte sticker under stolen med att hon älskar botox och snygga killar/män och Pippi för att hon är lite wild and crazy samtidigt som hon är snäll.

Så tror jag att jag är, det är min egna beskrivning om min persona.

Jag är en levande kontrast på gott och kanske ont men det är svårt att placera mig i ett fack då mina egenskaper kontra mitt utseende är allt för olika för att kunna göra detta.

Jag tror på den fria viljan över sitt utseende. Jag tror starkt på att en eller två skönhetsoperationer, botox eller annat inte är ett bevis på att man har en dålig självkänsla.

I vissa fall kan det självklart vara så men inte i alla.

Det är så lätt att generalisera men saker och ting är inte alltid så enkla som vi människor vill tro eller göra dem till för att lättare förstå eller kritisera de som sticker ut på sina olika personliga sätt.

Sedan jag föddes har jag mer eller mindre stuckit ut.

När jag bodde i Italien därför att jag var svenskan som levde som en prinsessa, i ett fint hus och där inte mycket saknades. I verkligheten saknades mycket men det är en helt annan historia ...

När jag flyttade till Sverige för att göra något annorlunda trodde alla att jag skulle komma tillbaka till Italien inom ett par tre månader då de trodde att jag skulle sakna den uppmärksamheten jag var van vid.

Det ingen räknade med var att jag blev italienskan i Sverige, hon som klädde sig annorlunda, som hade en annan frisyr, som inte kunde prata svenska och därför uppmärksammades jag för det och annat.

Strax innan jag blev singel gick jag ner några kilon, började med botox och lite annat och rykten om en utseendefixering tog fart.

En vän berättade att någon hade frågat henne om det var jobbigt att gå ut med mig då jag måste tillbringa flera timmar framför spegeln.

Jag skrattade när jag fick höra det för hur fel kan en tolkning egentligen bli??? =)

Jag kan inte sminka mig och ogillar smink på ansiktet med vissa få undantag, jag är som jag ofta säger onaturlig naturlig eller naturlig onaturlig.

Jag gillar och väljer att göra det onaturliga som kanske görs en gång i livet eller 3-4 gånger om året för att slippa stå framför spegeln.

Den killen eller man som jag somnar med en lördag kväll ser samma människa vakna på söndag morgon.

DET kan man inte säga om de flesta andra kvinnor då majoriteten döljer sin "naturliga" skönhet bakom smink. I do NOT.

Trots detta anses jag kanske vara mer plastig än alla de som döljer sig bakom lager av puder och annat vars produkter jag knappast vet vad de skall användas till.

Sådant förundrar mig och självklart intresserar mig då människans benägenhet att vara så dömande är ett egenskap som jag ogillar och som jag kanske provocerar just för att försöka förstå. Sanningen är dock den att jag inte förstår.

Jag har mina brister, de är många.

Jag har gjort sådant i livet som jag skulle vilja ha ogjort, saker som jag skäms för men jag är även en stark kvinna som vågar stå för sina åsikter, som har lärt sig förstå varför jag gjorde dem och som lärt sig att gå vidare i livet för negativa tankar om sig själv tjänar inte till.

När det gäller bloggandet ser jag bloggen som en forum för att skriva vad jag har gjort, mina tankar eller annat. En slags dagbok som finns online så att de som är intresserade kan ta del av den.

En av mina drömmar är att skriva en självbiografi så bloggandet är en första stadium för detta.

Små och korta kapitel kommer upp dagligen här, jag tränar i svenska språket när jag skriver och lär mig att skriva på mitt personliga sätt som jag tror att de som följer mig har lärt sig att känna igen.

Jag har alltid älskat att skriva, ord är makt, en makt som kan brukas eller missbrukas.

Jag brukar säga att "har du inget snällt att säga säg det inte alls".

Självklart skall man kunna ge feed-back till andra människor men ofta är människan ute efter att såra med sin kritik, ofta finns det en slags avundsjuka bakom orden när de uttalas bakom ryggen på dig eller framförs på ett elakt sätt.

När jag skriver "avundsjuka" menar jag inte att andra vill då kanske se ut som mig eller dig, inte alls så jag menar men avundsjukan kan handla just om den styrkan man visar genom att våga sticka ut på just det sättet man vill sticka ut på.

Dessa var några ord om artikeln som står om mig i tidningen Xtra Borås idag.

Jag fortsätter att tycka att jag är en cool och snäll människa som inte kritiserar eller kommenterar andras utseende eller val i livet utan att bli tillfrågad då jag väljer att lägga min energi på det som får mig att må bra och ger mig positiv energi.

Jag har trots vad du tror den självkänslan om att lyssna på vad du tycker om mig men att välja att vara precis som jag vill vara för tro det eller inte men detta är mitt liv och inte ditt och mitt mål idag är inte längre att alla skall älska mig, det har livet lärt mig är en omöjlighet och därför inget jag eftersträvar...

Jag hoppas BARA =) att människan slutar vara så elaka i sina dömande ord om andra då detta säger mer om den som uttalar dem än den som de handlar om och att hon (även jag) eftersträvar efter att lägga sin energi på det som får henne att må bra istället för att söka information att reta sig på.
Tänk på dina brister istället för att leta andras...

Life is too short my friend för det!