Idag har jag tagit tåget för att hälsa på en kär väninna.
Så fort hon öppnade dörren kramades vi och tårarna rann på bådas kinder.
Det hon går igenom önskar jag inte någon för det värsta som kan hända i ens liv är att se sitt barn lida.
Om detta sker sedan medan man själv är sjuk och har inte själv den styrkan som skulle behövas så blir situationen ännu jobbigare.
Om detta sedan sker medan allt lyfts upp i flera dömande artiklar inom median så är lidelsen större.
Vissa tittar snett och dömer dig som mamma till en son som behöver hjälp samtidigt som du hör elaka ord om det barnet som oavsett ålder och handlingar alltid kommer att vara just ditt barn.
När jag hörde allt som försiggår kände jag mig skyldig.
Skyldig till att inte ha hört av mig, skyldig till att ha ventilerat på facebook för mycket yta.
När vissa personer klarar knappast att orka gå upp på morgonen så måste vissa kort, meningar och annat kännas som ett hån mot de verkliga problemen i livet.
DET ber jag så otroligt mycket om ursäkt för.
Jag hoppas att de som känner mig väl vet att det är inte av illvilja som jag kanske lägger upp en extra bild på mig själv.
Jag är helt enkelt den jag är med mina påtagliga brister.
Hos mig syns de kanske tydligare eller så vill man gärna se dem, uppmärksamma dem då jag medvetet har valt vissa yttre attribut som retar ...
Jag skall dock tänka mig för lite mer till hänsyn av det verkliga livet.
I min blog växlar jag mellan ytliga och mer seriösa inlägg men har insett att de som endast tittar in på min facebook sida endast får en ytlig bild av mig.
Jag vill dock här även poängtera att jag inte ber om ursäkt för att jag väljer ett utseende som tilltalar mig själv, jag ber endast om ursäkt för att mina bilder på fb kan upplevas som ett hån när andra går igenom riktiga stora problem i sina liv.
Det som är viktigt att veta är att alla använder dessa sociala medier på så många olika sätt.
På facebook skriver jag sällan djupa inlägg då jag behöver flera ord för att beskriva mina känslor.
De kommer fram tydligare i min blog men förstår även att långt ifrån alla som ser mig på facebook läser min blog och kan därför få en bild av mig som jag själv inte tycker stämmer med verkligheten.
Av någon anledning blev nog min väninna förvånad att jag såg något "normal"ut när jag hälsade på henne idag.
Någon hade nog beskrivit mig för henne som något helt annat.
Det är ganska intressant vad för stora läppar sätter igång gällande dömande ord och associationer.
För stora läppar, kort på dig själv så tror många att din personlighet har för alltid förändrats.
Ligger personligheten i ytan?
Jag trodde i min vildaste fantasi att personligheten består av karaktärsdrag som ligger så mycket djupare än så.
Det handlar nog om att välja att se eller inte se dem.
Som majoriteten av oss på facebook har jag mina problem.
Jag har många sådana faktiskt.
Jag försöker lära känna mig varje dag, genom att att förstå rädslan för att bli kär och valet att dejta icke boende i Borås så att det inte blir för seriöst, den smärtan jag ber för diverse olika saker som har inträffat i mitt liv, genom att förlåta mig själv för de misstag jag har gjort mig skyldig till i livet, genom att helt enkelt försöka bli en bättre människa.
Den resan är lång ...
För mig är en bättre människa inte en yta, mina mål handlar därför inte om att dölja att jag har opererat mig, genom att sluta lägga ut kort på mig själv, genom att sluta lägga lite restylane här och där.
De är ytliga val som inte beskriver mig som person, det är ytliga val som jag har valt för att jag gillar dem.
Att försvara sig för ytliga val verkar dock ibland vara nödvändigt.
Jag vet flera som aldrig kunde tänka sig, har gjort det och är nöjda.
De har dock gjort det så att det ser lite naturligare ut men de har fortfarande gjort det.
De säger kanske inte det för att de orkar inte försvara, förklara samt konfrontera allt tyckande kring dessa.
Gränserna för ok och löjlig är olika som ni kanske förstår men blanda inte ihop dem med en människas personlighet, snälla ni ...
Jag kommer fortfarande att hantera bloggen som jag tidigare har gjort och skall tänka mig för hur min facebook sida ser ut kontra just bloggen.
Åter ber jag om ursäkt för att endast ytan har behandlats där och skall tänka mig för hur den kan uppfattas av mina närmaste vänner.
Glöm dock att yta är inte samma som djuphet och båda kan existera i en och samma person.
Efter en dag med en massa känslor inblandade är det dags för att sova och jag hoppas att min väninna har den ron att göra det också ...
Livet kan beskrivas med många adjektiv men tråkig lär aldrig vara det rätta...