EN PARKBÄNK ...

När Knut & jag kom till Stadsparken imorse vår det en skön vårluft som välkomnade oss.

Vi filosoferade lite och satte oss på denna bänk.

Undrar hur många som har satt sig där för att prata, tänka, kyssas, gråta eller annat.

Tänk om denna bänk hade kunnat prata, berätta, skvallra =)

Har du någonsin skrivit namnet på din käraste? Jag tror helt enkelt att jag har varit en häxa, en snäll sådan men ändå en häxa =)

När jag var 15 år skrev jag med grön penna på två bänkar och en grind i närheten av mitt hus i Italien namnen Michela loves Alessandro samt Alessandro loves Michela.

Jag kände inte någon Alessandro men jag visste medan jag skrev orden att jag skulle lära känna honom.

Den sommaren blev jag för första gången riktig blixförälskad i en kille av bara synen på honom när han och hans vän stannade bilen bredvid mig och min väninna på semesterorten Cesenatico vid Adriatiska Kusten i Italien.

Inom loppet på några sekunder visste jag att mina skrivna ord hade besannats då han hette just Alessandro.

Sedan den dagen har jag längtat att åter få känna de fjärilarna i magen av att bara "se" någon.

Jag vill inte bli kär med tiden, allt för tråkigt för mig, det skall ske på direkten som i filmerna =)

Jag vill känna åskan,  jorden som skakar och se stjärnorna på ett och samma gång...

Skall jag landa på jorden tycker ni? =)

Nej, jag skall fortsätta att sväva bland mina egna moln för där är jag hemma ...

Min psykolog sa att människor som skriver en bok behöver ibland isolera sig för att skriva då skrivandet behöver tid för reflektion och för att känna och skriva det man tänker och känner nu som då.

Som den ensamvarg jag ibland är skall jag just ikväll isolera mig i min borg för att låta det förflutna besöka mig.

Gamla dagböcker kommer att ligga i sängen för att bli lästa och återupplevda.

Livet är allt en spännande resa och om jag känner att jag har material för en spännande självbiografi kan ni tänka er om 40 år? =)

Önskar dig en fantastisk lördag kväll!