Som ni kanske har märkt är jag ibland som Nalle Pooh.
Jag tar näven och säger "Tänk, tänk, tänk"
Jag försöker motstå honungen men sedan kan jag inte låta bli de där skålen som tittar så inbjudande på mig och väntar på att bli uppätna.
Har under dagen idag suttit konstigt nog mestadels i soffan och hittat bland annat citat då ni vet att jag som många andra har en förkärlek för de orden som innehåller det budskapet.
Ibland citerar jag dem för att jag tror på dem, ibland citerar jag dem för att jag tror mig leva efter dem men ibland citerar jag dem helt enkelt därför att jag skulle vilja leva efter dem.
Vi har våra mål som sagt och visst vill vi vara snälla, ödmjuka, konstruktiva, driftiga, intelligenta, snygga, stolta osv. osv. osv. ...
Ett citat som jag tänker idag blogga ut är följande
Det bisarra i detta påstående är att jag verkligen på fullt allvar tror att så är fallet.
Jag tror (och det är som vanligt min högst personliga tro) att de som verkligen har stora problem är även de som kan konsten att känna glädje.
Vad skulle den rimliga förklaringen vara till detta?
En överlevnadsstrategi?
Vill även länka till en av mina absolut favoritscener som jag bara ÄLSKAR som en liten påminnelse till att love is all around =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar