Idag var det dags för att åka till Vårgårda och pricka av en av de sakerna som står på min bucket list.
Jag är höjd rädd över att nästan gå på en trottoar så ni förstår att ett tandem hopp är a big thing för mig.
På vägen ut mot flygfältet tänkte jag och undrade över hur jag skulle känna.
Det fanns tre saker som jag verkligen hoppades inte skulle inträffa idag:
- att fallskärmen inte öppnades eller gick sönder
- att jag skulle vara så skräckslagen att jag blundade hela tiden
- att jag inte skulle känna något alls
Ingen av dessa tre sakerna inträffade och jag blev helt klart lite stressad när vi kom fram och jag såg ett flygplan, samma som jag skulle senare åka upp med.
Jag fick fylla i några papper gällande försäkringar och annat.
Det kändes genast så mycket tryggare =)
Jag fick skriva mina önskemål vilket jag tyckte var väldigt enkelt ...
Jag hade en enda =)
Då hela mitt fall skulle spelas in fick jag träffa deras fotograf som hoppade samtidigt och det var Kaj som jag inte har träffat på flera år.
Så himla roligt att få krama honom även om jag hade nog bara velat hålla honom fast vid mig.
Nico var dock den coola killen som skulle hålla i mig för att aldrig släppa mig.
Han berättade lugnt att han har överlevt 5000 självmordsförsök vilket gjorde att allt kändes helt plötsligt så mycket tryggare =)
På väg till flygplanet frågade jag Nico:
"Är jag töntig om jag frågar om jag får hålla din hand?"
Han svarade inte men tog min hand och jag skrattade nöjd vid sidan ...
Väl inne på planet som inte är av det största sorten var det flera riktiga fallskärmshoppare som skulle trotsa himlen.
Vi satt packade med all vår utrustning och vi lämnade marken.
Det tog en stund innan vi nådde de 4000 m som var målet och jag insåg att jag blev sömnig.
Jag tror helt enkelt att min kropp hanterar påfrestningar genom att stänga av och gå i någon slags dvala, trance för jag hade verkligen kunnat luta mig mot Nico och sova.
Riktigt konstigt men ändå sant.
När vi nådde 4000 meter började de framför mig att en och en hoppa ut ...
Då insåg jag att jag/vi stod på tur och vi närmade oss "utgången"
Väl framme slogs jag av kylan och hur det påverkade mina öron, jag såg alla måln och himlen i sin storhet och tänkte att det är en fågel som skall vara i himlen, inte jag...
Nico och Kaj hade sagt några punkter som var viktiga.
- när vi kommer ut gör en banan (fackspråk =)
- när jag klappar dig på axeln så kan du bara hålla ut armarna och känna att du flyger
- le
Nja ... =)
Det metrarna på fritt fall gick så jäkla fort !!!
När vi hade kastats ut tänkte jag bara på hur onaturligt detta egentligen är men valde att inte blunda.
Farten gjorde självklart att det kändes obehagligt fräckt och när Nico drog i spaken var vi på ca 2000 meter.
Han kunde inte riktigt låta bli att styla lite och få mig att svänga lite fram och tillbaka men så landade vi och jag var levande med livet i behåll.
Det är amazing, det är emot all sunt och förnuft att slänga sig ut från ett flygplan men det är så coolt att ha gjort det och ja, jag kände mig som en cool brud denna eftermiddag trots att jag höll handen på Nico och trots att jag kramade Kaj säkert 5 gånger.
Cool på mitt personliga lilla sätt =)
Diplomet hänger nu i mitt hem och jag är riktig stolt över att ha utmanat mig själv genom att ha gjort något som jag inte trodde att jag skulle göra.
Om du inte har gjort detta så säger jag bara "just do it"!!!
Det som värmde är att många av mina vänner och mamma hade åkt dit för att se mig utföra hoppet och de följde även hem till mig då jag bjöd på tårta och skumpa då alla tillfällen är rätta för att fira något...
Tom. Charlie, Louise och Petters hund var med.
All the family <3
Även denna dag har innehållit en fantastisk erfarenhet.
Nu skall jag dock gå och lägga mig för kroppen och hjärnan är nog lite trötta ...
Kraaaaaaaam!
Starkt gjort Michela o grattis :) jag har själv hoppat tandem en gång så jag vet hur häftigt det är ... Kram G
SvaraRadera